Simanjiro

Ja då har förberedelserna börjat. På fredag morgon är vi sju damer i två bilar som beger oss av upp till Masai steppen i norra Tanzania. Vi ska åka dit för Fair Trade Friends och Mama Masai´s räkning, den NGO som jag är involvera i. Alla vi som åker upp är volontärer och på olika sätt involverade i Mama Masai.

Som du kanske kommer ihåg så har jag tidigare skrivit om Mama Masai och dess verksamhet. Men för dig som inte känner till vad det är så kan jag i korta drag säga att det är en NGO som stödjer Masai kvinnor i Norra Tanzania, så att de får en möjlighet till att försörja sig och sin familj. Idag består Mama Masai av ca 200 Masai kvinnor fördelat på 17 grupper, alla i Simanjiro distriktet i norra Tanzania.
Masai kvinnorna tillverkar olika produkter och hantverk av pärlor och läder som vi sedan säljer i en butik i Dar es Salaam eller via återförsäljare i Tanzania men också utomlands. Ersättningen för det arbete de lägger ned är skälig och all eventuell vinst går oavkortat tillbaka till dem. Antingen i rena pengar till varje Mama eller i form av olika projekt som till exempel att lära sig läsa och skriva, vattenförsörjning etc.

Syftet med vår resa är att träffa några av de grupper som är anslutna till Mama Masai. Visa att vi finns och att vi stödjer deras arbete och försås att stärka och skapa närverk inom dessa grupper. Försöka ge feedback på vad som måste förbättras och lyssna på deras utmaningar. En av damerna som följer med oss upp kommer att träffa de grupper som jobbar med läderprodukter för att sedan lägga upp ett utbildningsprogram för vidareutveckling. En av de stora utmaningarna är att få dessa Masaier att förhålla sig till standards vad gäller produktkvalitet. Här skiljer sig våra kulturer helt och hållet. Masaierna har inte alls samma krav på design och kvalitet som vi. Om stålvajern rostar i halsbandet så är det till exempel ingenting som en Masai reflekterar över. Att servettringarna är av olika storlek är heller inget konstigt.

Men det är klart, kan man inte läsa så kan man inte heller följa en skriftlig anvisning och då är det klart att slutprodukten inte följer bestämd kvalitet. Det här och många fler frågor står på vår agenda.

Så hur förbereder man sig då?
Jag skulle vilja säga att det är som en värsta äventyrsexpedition. En fullständig check på bilen innan avresa är absolut nödvändig. Vi kommer dessutom att ha med oss två extradäck i nödfall. (Jag måste därför få en snabbutbildning av min kära man, Pappa Scania, i hur man byter däck....) Vattendunkar som räcker för 4 dagar. Massor av nötter, torkad frukt och annan snacks för att stilla eventuell hunger. Maten är inte att lita på i dessa avskilda små byar i bushen. Vi har hört att de på ett ställe förmodligen kommer att slakta en get till vår ära. Denna ska sedan avnjutas tillsammans med byns invånare. Halvrå get är inget jag ser fram emot, men man får ju ta seden dit man kommer. Eller hur SD?

I övrigt kommer vår packning inkludera gåvor till byarna i form av socker, tea, apelsiner och kex till barnen samt urvuxna kläder och skor. Även ett antal lampor med batterier som laddas på solenergi. Vi får heller inte glömma myggnät och myggspray, sovsäck och ficklampa.

Jag tror det var allt. Kl 06.30 på fredag morgon bär det av!



Naturligtvis kommer jag ta med mig kameran och en rapport från vår resa kan väntas nästa vecka.

Med önskan om en trevlig helg.

Selous Game Reserve

Oj vad det här tog tid. Jag har säkert hållit på en vecka för att få ihop lite bilder från vår minisemester i Selous Game Reserve. Tusen saker har kommit i min väg, (möten, tekniska problem osv osv) men här kommer i alla fall lite bilder från en härlig helg i Selous.

Så var det dags igen för lite ledighet, EID el Fitr. Slutet av muslimernas fastemånad. Två dagar ledigt från skolan. Tillsammans med två andra familjer åkte vi tidig fredagmorgon till Selous. Resan tog 5 1/2 timme och vägförhållandena var minst sagt växlande. Totalt är det bara ca 30 mil till den här parken men den ligger väldigt svårtillgänglig. De sägs att Selous är afrikas största Game Reserve, ca 2 gånger Schweiz yta. De sista 20 milen var på smal sandstig. I regnperiod undrar jag om man över huvud taget tar sig fram?! I turistbroschyrerna rekommenderar de 4WD. Och det är klart att man har om man bor i Afrika.

Den snygga bilden ovan är tagen vid ankomst till vår lodge, Ndoto Kidogo Lodge (= liten dröm lodge) som drevs av ett tyskt par.

Första dagen gjorde vi en båtsafari på Rufidji river. Här är far och son i solnedgången. Vi stannade båten på en sandbank och tittade på flodhästarna som svalkade sig i vattnet en bit ifrån.

Så här ser ett äkta safariproffs ut. Hon funderar på om det är en hona eller hane hon skådar....

bland flodhästarna alltså.

Far och ytterligare en son , ombord på den lilla flodbåten.
Och så Clara.

Nedan följer ett smakprov på olika djur vi fann under våra två dagars safari, på floden och i parken. Eftersom det är tillåtet att jaga i Selous är djuren mer skygga här än i andra parker. Dessutom är det svårare att finna djuren då parken är så stor. Vi hade därför inte så stora förväntningar men vi såg ändå många djur.

Oj vilken kul helg vi hade. Clara och Ellen hoppar av glädje!!!

Ha en trevlig vecka!

Rashids hus

Rashids hus

Igår var vi på en utflykt till Tebeka som ligger en bit utanför Dar es Salaam. Vi skulle titta på ett hus som en av våra vakter håller på att bygga till sig och sin familj. Anledningen till vårt besök är att vi ska försöka hjälpa Rashid att finansiera färdigställandet av deras hus.

Marken köpte Rashid för ett antal år sedan. För de små sparmedel han kunnat lägga undan har han sedan köpt några tegelstenar i taget. Som du ser på bilden är halva huset klart med ytterväggar och innerväggar. Vårt projekt kommer omfatta tak, tre dörrar och fönster och golv. Vårt mål är att de ska kunna flytta in i huset innan vi lämnar Tanzania i december.

Huset ligger på en kulla med vacker utsikt över dalen. Men det är klart att husets standard och omgivning skiljer sig mycket från vad vi är vana vid. Huset ligger inklämd bland fler andra hus av varierande standard. Inget vatten, kanske ingen el och en toalett som innebär ett djupt hål i marken med förhoppningsvis väggar och tak som skydd mot insyn.

På vägen hem från Tebeka släppte vi av Rashid där han idag bor med sin familj. Vi förtår verkligen varför han är angelägen att ge sin familj en bättre miljö än den de bor i idag. De bor 5 personer i ett litet rum om ca 12 - 15 kvadratmeter. Rummet har inte ens en egen dörr utan ett trasigt tygskynke som avskiljer deras rum från den trånga och mörka korridoren i huset. Huset är ett enplanshus med ca 8 - 10 små rum. I mitten en gång och sedan de små rummen på var sida. Vet inte hur många familjer som bor där men det kryllade av barn både utanför huset och i den trånga gången. Rashid berättade att de tidigare disponerade två rum men att det blev för dyrt, så nu klämmer de in sig i ett rum i stället. Barnen ligger i en säng, frun på en soffa och själv ligger Rashid på golvet. Jag vågar inte tänka på hur toaletten såg ut. En toalett som säkert delas av många människor i kvarteret. Maten kokar de över öppen eld ute på gatan. Husen ligger packade på båda sidor längs små smala gator. Avfall och sopor kantar den smutsiga gatan och det är folk över allt. Ja, det är så här flertalet av Tanzanias befolkning lever och bor.

Det är klart att ett besök som detta sätter sina spår. Clara tyckte det var lite läskigt, hon visste inte hur hon skulle hantera upplevelsen. Vi pratade om det senare på kvällen vid middagsbordet och vi kunde konstatera att vi är priviligerade. Om vi har möjlighet att hjälpa Rashid och hans familj så skulle det kännas väldigt bra. Anledningen till att vi gör det här är att vi fått en speciell relation till Rashid. Han är alltid så vänlig och tillmötesgående och med ett stort leende på läpparna.

Flytten

Tänk vad konstigt det är, när man väl bestämt sig så förändras allt på något konstigt sätt. Som många redan vet har vi tagit beslutet att lämna Tanzania till jul. Ännu vet vi inte var vi tar vägen men Sverige finns absolut med som ett alternativ.

När beslutet väl togs började nedräkningen. Och mer konkret blev det när vi kom tillbaka till Dar es Salaam efter sommaren. Helt plötsligt blev det ett faktum och en massa beslut måste fattas, både i nutid och framtid. Omedvetet så påverkas vi av att tiden i Tanzania inte är för evig. På skolan är det öppet hus och möten i föräldrarföreningen. - Ska jag gå? Ställer jag mig frågan. Nej varför prioritera det när jag har annat att göra, vi ska ju ändå snart flytta. Dessa typer av situationer dyker ständigt upp. Det som tidigare helt självklart varit viktigt.

Risken är att man fokuserar mer på att flytta än att leva här och nu. Det finns fortfarande massor kvar att göra i Tanzania. Vi här ännu inte varit i Ngorongoro Crater i norra Tanzania. Mafia Island och Pemba är två öar utanför Tanzanias kust som vi också gärna skulle vilja besöka. Tiden går för fort och man får nästan panik. Kommer vi hinna med allt? Nej det kommer vi naturligtvis inte att göra. Men Tanzania finns ju kvar.

Jag ska säga att det är blandade känslor inför flytten. Å ena sidan har vi ett fantastiskt liv här på många sätt. Ingen stress, alla äter middag tillsammans på kvällen. Vi bor bra med en fantastisk trädgård och pool och nära Indiska Oceanen. Hjälp med tvättning, städning och trädgård. Barnen går i en bra skola och har många kompisar. Vi också för den delen. Livet är helt enkelt lite enklare här.

Men å andra sidan saknar vi storstadspulsen med all dess kulturella utbud och historia. Även om inte vi varit några kulturfreak så finns det där, runt hörnet. Där finns också en fungerande infrastruktur som vi är vana vid och många gånger tar för givet. Barnen kan röra sig fritt och transportera sig till kompisar på ett självständigt sätt. Vi båda kan jobba (även om det i sig kanske inte är det mest ultimata, men en valmöjlighet i alla fall). Ett liv vi alla ser fram emot att återkomma till. Rutiner och strukturer helt enkelt.

Anledning till vårt beslut är framför allt barnens skola. Både Gustav och Filip är i gymnasieålder. Antingen hade vi varit tvungna att stanna ytterligare 3 år så att båda får gå klart skolan här eller så måste vi flytta nu. Att stanna ytterligare 3 år är inget alternativ.

Livet går vidare och vi ska göra allt för att njuta av de sista månaderna i detta äventyr!

Family planning

Det står mycket att läsa om "Family planning" i tidningarna i Tanzania nu. Endast 20% av alla kvinnor har tillgång till preventivmedel. Inte konstigt att hela 46% av alla graviditeter är oönskade. Många av dessa kvinnor är unga och tvingas till abort med hjälp av oprofessionella läkare. Detta får till följd att många kvinnor dör eller blir sterila pga detta.

Anledningen till denna debatt är att många kvinnor nu höjer sina röster för att stoppa denna utveckling. Man är i stort behov av mer kunskap, utbildning och pengar till preventivmedel. Man vill också involvera männen med tanke på de kulturella hinder som finns hos vissa grupper. Det är ofta männen som är beslutsfattare och för att utbilda flickorna i unga år behövs stöd hos deras fäder.

Befolkningsökningen i Tanzania är hög, en ökning med ca 2,9 % varje år. Och ca 44% av alla graviditeter sker bland unga flickor under 15 år. Man räknar med att befolkningen ska ha ökat till ca 63,5 miljoner år 2025, från dagens ca 40 miljoner människor, om ingenting händer. Med detta som bakgrund ser man en risk i att fler barn kommer att dö i HIV/Aids. Man ser också att fler barn föds till föräldrar som redan har det svårt att försörja sin familj då arbetslösheten är hög i Tanzania. Och många unga flickor tvingas sluta skolan på grund av detta.

Med tanke på befolkningsmängden så kom jag att tänka på en artikel i The Citizen förra veckan. Den handlade om en pappa som förlorat 10 barn i en båtolycka. De bodde på en ö där ingen skola fanns för hans barn. Han hade byggt en båt så att bygdens barn kunde ta sig till och från skolan varje dag. Han ville nämligen ge sina barn en utbildning, vilket han själv aldrig fått. Nu hade båten sjunkit på väg till skolan och 18 barn dog. Man frågade honom hur många barn han hade. Han kunde inte svara på frågan men sa att han levde här och nu och alla hans barn var välkomna. Ganska långt från Sveriges disciplinerade födselkontroll och sociala nätverk.

Det är även Valår i Tanzania i år. Den 31 oktober är det val och Tanzanias befolkning har då möjlighet att välja en regering som prioriterar dessa frågor. Jag hoppas verkligen att dessa frågor får den plats på agendan de förtjänar.

Bimbo - Waka Waka-Shakira can't dance like this.

Kolla movesen. Visst är det härligt.

Ha en bra helg!

Tillbaka i verkligheten

Oj, vad länge sedan det var jag skrev någonting på bloggen. En hel sommar har gått. Och vad fort det gick. Men nu är vi tillbaka igen i vardagens rutiner och Afrikas långsamma tempo. Om vi inte snackar biltrafiken vill säga.

Jag vet att jag i början av vår tid här i Tanzania skrev mycket om hur förskräcklig jag tyckte trafiken var och vad obekväm jag kände mig. För att inte tala om att köra på fel sida om vägen, hur konstigt kändes inte det. Men nu har man vant sig vid det mesta och ingenting förvånar mig längre. Men efter en lång sommar av ordning och reda och Sveriges välorganiserade biltrafik så blir man faktiskt ändå lite förvånad att det verkligen kan gå till så här. Har folk inget vett och omdöme?!

Du ska se det fullkomliga kaoset som infinner sig runt barnens skolor vid 7 tiden på morgonen och tidig eftermiddag, då alla barnen slutar i skolan. Du skulle inte tro det var sant. Man kan se välutbildade människor med gröna CD skyltar på bilen, chaufförer, mammor och pappor, ja alla som en gång i tiden faktiskt bevisat för en körskolelärare att de besitter alla de egenskaper och kunskap som behövs för att driva sitt fordon på ett säkert sätt framåt i trafiken. Men hallå, var tog all denna kunskap vägen? Nu verkar det råda en egen tolkning av trafikreglerna; störst går först eller jag har företräde framför alla andra bilar i den här korsningen och alla andra får vänta. Filmarkeringen (om det skulle ha funnits någon) är som bortblåst, vänster körfält går i höger körfält för just där fanns det en lucka att ta sig fram. För att inte tala om alla dessa bilar som "typ" parkerar sin bil utanför skoléntren, samtidigt som kön ringlar lång bakom dem, för att invänta sitt barn som är lite sen. Det finns faktiskt utrymme att parkera sin bil på i väntan på att barnet ska komma ut från skolan!!!!

Det här gör mig galen. Jag vet inte hur många gånger jag ställt mig på tutan och skrikit i vild förtvivlan.

Nog om detta. Sommaren har varit lång, solig och utvilande mestadels. Här följer några sommarbilder som gjort särskilda intryck:

Havet!!! Finns det något bättre än svenska skärgården. Här en mulen dag men ändå underbart.

Eller varför inte en skön sommardag. Här ute vid en ö i yttersta havsbandet.

Elieberg, vårt sommartorp i Loftahammar i Tjust skärgård. Hit gillar vi alla att åka.

Här vid båthuset nere vid bryggan.

En promenad på grusvägarna. Ned till badet, eller för att plocka blommor eller smultron. Här är Clara tillsammans med sina sysslingar.

Vad vore svensk sommaren utan fiske..... just i år blev det ingen fisk men det är ju avkopplande!

Sommaren startar alltid i samband med midsommar. Här men kompisar på landet.