Hur går snacket?

Jag tänkte faktiskt dela med mig av snacket bland oss "Expats" när vi träffas. Jag skrattade lite för mig själv när det gick upp för mig hur patetiskt det faktiskt kan låta för den som inte själv lever det här livet. I-lands problem kanske man också skulle kunna uttrycka det. Ytterligare en insikt är att det oftast är vi sk medföljande som har dessa diskussioner. Analysen av detta fenomen kommer jag till senare. Men jag bör väl redan nu poängtera att vi inte alltid pratar om detta. Men de tenderar att smyga sig in lite då och då i våra samtal.

Område 1 - FUNDIS (allmänt uttryck för hantverkare av alla de slag)

Just nu skulle jag säga att detta ämne ligger 1:a på snacktoppen. Det finns inte någon här i Dar es Salaam som känner sig oberörd. Alla har vi problem, stora som små. Vecka ut och vecka in.

Problemen varierar allt från fundis som inte kommer på utsatt tid till de som aldrig någonsin dyker upp. Hur vi jagar dem med otaliga samtal, hot och andra bra och mindre bra metoder för att de ska komma. Vi tar del av den ena historien efter den andra. Och alla historier överträffar varandra i tokigheter. Anledningen till detta problem är de otaliga kvalitetsbristerna i varje hus som kräver näst intill dagligt underhåll. Och det är klart, lagar man vattenslangen med lite tejp så kan man inte räkna med att den håller så länge. När väl Fundisen kommer är det en hord av killar som dyker upp. Två utför arbetet och tre stycken tittar på. Och inte blir det bättre för det.

Område 2 - Personalen i huset

Ordet LAT är något som ständigt dyker upp i dessa diskussioner. Det är faktiskt så att livet i Tanzania är väldigt långsamt. Eller behagligt om du hellre väljer att uttrycka det så. Det kanske är därför jag aldrig hört talas om någon Tanzan som lider av stressproblem. Begreppet "Att gå in i väggen" förekommer inte här. Så det är klart att västvärldens effektivtet inte går att jämföras med Tanzanias. För oss kan det bara definieras på ett sätt, LAT. Den ena är latare än den andra. Och dessa historier om hur lata och ineffektiva vår personal är brukar också debatteras när vi träffas. Men självklart finns det undantag, även om de aldrig omnämns.

Förutom tempot är kulturskillnaden också ett hinder. Våra referenser på renlighet är svåra att förstå för den som bor i ett enda rum med hela sin familj utan rinnande vatten eller elektricitet. Dörren är gjord utav en gammal plåtbit och utanför huset virvlar dammet eller flyter sopor omkring orsakad av översvämning efter ett ihållande regn. Lite damm i hörnen gör väl ingen skada kan man ju tycka. I början är det lite charmigt men efter ett tag blir det rätt störande.

Område 3 - Du kan aldrig lite på någon

Det var det första Andrew (som jobbar i vårt hus) sa till mig. - Mama, you can not trust anyone. Ok sa jag men fortfarande för godtrogen att förstå att det faktiskt är sant. Inte ens vakterna som du betalar för att vakta ditt hus kan du lita på. Eller polisen. Eller myndigheterna, Taxikillen eller han som säljer bensin på BP. Inte heller din personal i huset. Listan är oändlig.

Alltid roar det någon när vi börjar jämföra hur lurade vi blivit. Och alla har vi blivit lurade någon gång. Och fler gånger kommer det att bli....

Område 4 - Hur vi jagar mat eller pengar.

Kanske just detta område skulle kvalificera sig som nummer 2. Över en kopp kaffe på morgonen upplyser vi varandra om vart man kan köpa det ena och det andra. Om halvöns 3 Bankomater är stängda är det alltid någon som hittat en som fungerar någon annan stans. Även om du tycker det här kan vara roligt så blir det bara för mycket vissa dagar. Någon gång då och då kan man ju förstå, men när det sker mer eller mindre varje dag blir det bara för mycket. Om både maten och pengarna är slut kan turerna i bilen bli många i jakten på kött och pengar.

Område 5 - Var ska ni resa nästa gång barnen är lediga?

Oj vad vi har det jobbigt. Det tar ju så mycket tid framför datorn att leta och boka flyg och hotell för nästa äventyrsresa. Och alltid får man problem med Internet som naturligtvis går ned när man försöker skicka mail eller ladda ned någonting över nätet. Och inte för att tala om alla depositioner som måste betalas. Då är det lätt att längta efter ett fungerande banknät eller känslan av att smidigt och enkelt betala med sitt kontokort över nätet.

Fast ofta är det bara positiva diskussioner kring just detta ämne. Man delar med sig av erfarenheter från bra hotell eller lodger. Olika nationalparker. Sevärdheter än här eller där. Förutom själva upplevelsen att resa och se allt som Tanzania eller Afrika har att erbjuda är det också väldigt skönt att ge sig av från den lilla expat-bubbla som lätt infinner sig efter för lång tid på halvön. Man behöver miljöombyte då och då för att klara sig. Kan det vara hard ship?

Analys:

Jag har funderat över varför dessa frågor gör oss väldigt frustrerade och upprörda. Vi har ju all tid i världen, kan tyckas. Varför inte ta det med ro, vi vet ju att det är så här. Varför ägnar vi då tid till att älta dessa saker med varandra!? En enda stor klagosång ibland. Varför diskuterar vi inte oftare det politiska läget i Tanzania? Eller klimatfrågor eller andra intressanta områden. Jag tror det är så enkelt att vardagens fylls av små problem som blir stora problem när man har tid att fokusera. Hade vi haft annat som upptog vår vardag skulle vi helt enkelt inte ha tid att fundera över detta. Det är inget stort problem vill jag säga men är det inte konstigt att man aldrig är riktigt nöjd. Och då slår det mig att de som verkligen borde klaga över orättvisor, fattigdom, sjukdomar osv faktiskt njuter mer av vardagen än vad vi gör.

Datorer

Tänk vad mycket glädje en dator kan skapa om allt fungerar som det ska. Man kan prata och chatta med vänner över hela världen, redigera bilder, skapa dokument, lyssna på musik, titta på dvd osv osv.

Men när det inte fungerar så finns det ingenting som kan jämföras med den frustration den också kan ge. Efter en tids semester från datorn under jul och nyår hade något helt plötsligt hänt med min dator. Den var otroligt seg och ingenting fungerade. Tog datorn till vår "data-doktor" för en kontroll. Han föreslog att vi helt enkelt skulle ominstallera drivrutinen (jag tror i alla fall att det var det han gjorde). Detta fick till följd att datorn blev otroligt mycket snabbare, MEN (som Tony Irving skulle säga...) inga av mina tidigare program fanns kvar.


Sedan dess har jag ägnat timmar åt att ladda ned alla förlorade program. Och för att inte tala om alla samtal till vår Internetleverantör..... och all tid jag väntat på att de ska dyka upp som de utlovat. Att vänta 1-3 timmar efter utsatt tid är nästan som att komma i tid, i alla fall i Tanzania. Man måste ha stort tålamod om man ska överleva i det här landet. Och jag är inte mest känd för min tålmodighet, ska tilläggas. Jag blir rent ut sagt SKITFÖRBANNAD.

I går kväll när jag som bäst höll på att ladda ner Skype, msn messenger, adobe osv fick elen tokfnatt. Ja det var inte bara igår den fick tokfnatt, den brukar få det varje dag men just i går var det mycket opassande. Efter fyrtiosjunde gången med elavbrott fick jag bara nog. Varje gång elen gick var jag tvungen att börja om nedladdningen. Mina barn undrade om jag blivit tokig.

Välkommen till Afrika Mamma, sa de i kör. Pust! Vilken ansträngande dag.


Kvarstår att göra är att få kontakt med min printer. Det verkar helt lönlöst. Jag får nog gå tillbaka till data-doktorn och be om mer hjälp. Känns lite förnedrande. Jag hade faktiskt tänkt att jag skulle klara det här själv. För en gång skull.

Höger eller vänster?

Höger eller vänster. Varmt eller kallt. Vit eller svart. Ibland är kontrasterna för stora för att hjärnan ska hänga med.

Den kanske mest utmanande (för mig i alla fall) förändringen är att försöka anpassa sig till högertrafik efter en lång tid med vänstertrafik. Första bilfärden i högertrafik när vi kom till Sverige i somras höll på att sluta i kaos. Ha ha, säger säkert du som vet vad jag tänker berätta.

Jag skulle köra Gustav till stationen och hoppade glatt in i den hyrda bilen från Bilia. När vi kom ut på den lite större vägen säger jag till Gustav, - Ser du, han kör på fel sida!!!!! Nej mamma säger Gustav i panik, det är du. Tvär sväng vänster vid första avtagsväg (forfarande på fel sida), över refugen och tillbaka ut på de lite större vägen igen. Hjärtat klappade i 180.

Väl vid stationen höll jag på att köra från Gustav som hade sin väska i bakluckan. Ser i sista sekund att han springer efter bilen vinkande varpå jag gör en tvär sväng höger för att köra in mot vägkanten och parkera bilen. Allt hade varit frid och fröjd om det inte hade stått en ny bil av okänt märke vid vägkanten. Höger sida bak på bilen skrapas och den andra bilen får också sig en rejäl repa.

Min teori var då att det måste vara svårare att anpassa sig till högertrafik än till vänstertrafik eftersom vänstertrafik inte är naturligt för oss varför vi koncentrerar oss mer. Den teorin håller inte måste jag erkänna.

Första körningen i Dar es Salaam efter ca 2 veckors högertrafik i Sverige händer det igen. Jag kör ut från en avtagsväg hem från Sofie när jag plötsligt ser en bil med blinkande framljus i samma fil som jag själv. Oj oj oj. Jag reagerar för långsamt så mötande bil får köra över på höger sida för att vi inte ska krocka. (Det bör tilläggas att farten inte var så hög så ingen större fara den här gången)

Konstigt nog händer detta inte Claes. En kommentar jag känner mig tvungen att tillägga. Jag tror inte han skulle uppskatta om jag generaliserade just detta exempel.

I övrigt är vi nu tillbaka i vardagens lunk. Barnen är i skolan, Claes på arbetet och jag fortsätter att leka jobb framför datorn ett tag till.

Mitt nyårslöfte är att försöka genomföra en distanskurs i "Life Skill Coaching" som jag anmält mig till. Det ska bli kul. Och kanske behöver energiknölarna sig lite gymnastik!