Simanjiro

Ja då har förberedelserna börjat. På fredag morgon är vi sju damer i två bilar som beger oss av upp till Masai steppen i norra Tanzania. Vi ska åka dit för Fair Trade Friends och Mama Masai´s räkning, den NGO som jag är involvera i. Alla vi som åker upp är volontärer och på olika sätt involverade i Mama Masai.

Som du kanske kommer ihåg så har jag tidigare skrivit om Mama Masai och dess verksamhet. Men för dig som inte känner till vad det är så kan jag i korta drag säga att det är en NGO som stödjer Masai kvinnor i Norra Tanzania, så att de får en möjlighet till att försörja sig och sin familj. Idag består Mama Masai av ca 200 Masai kvinnor fördelat på 17 grupper, alla i Simanjiro distriktet i norra Tanzania.
Masai kvinnorna tillverkar olika produkter och hantverk av pärlor och läder som vi sedan säljer i en butik i Dar es Salaam eller via återförsäljare i Tanzania men också utomlands. Ersättningen för det arbete de lägger ned är skälig och all eventuell vinst går oavkortat tillbaka till dem. Antingen i rena pengar till varje Mama eller i form av olika projekt som till exempel att lära sig läsa och skriva, vattenförsörjning etc.

Syftet med vår resa är att träffa några av de grupper som är anslutna till Mama Masai. Visa att vi finns och att vi stödjer deras arbete och försås att stärka och skapa närverk inom dessa grupper. Försöka ge feedback på vad som måste förbättras och lyssna på deras utmaningar. En av damerna som följer med oss upp kommer att träffa de grupper som jobbar med läderprodukter för att sedan lägga upp ett utbildningsprogram för vidareutveckling. En av de stora utmaningarna är att få dessa Masaier att förhålla sig till standards vad gäller produktkvalitet. Här skiljer sig våra kulturer helt och hållet. Masaierna har inte alls samma krav på design och kvalitet som vi. Om stålvajern rostar i halsbandet så är det till exempel ingenting som en Masai reflekterar över. Att servettringarna är av olika storlek är heller inget konstigt.

Men det är klart, kan man inte läsa så kan man inte heller följa en skriftlig anvisning och då är det klart att slutprodukten inte följer bestämd kvalitet. Det här och många fler frågor står på vår agenda.

Så hur förbereder man sig då?
Jag skulle vilja säga att det är som en värsta äventyrsexpedition. En fullständig check på bilen innan avresa är absolut nödvändig. Vi kommer dessutom att ha med oss två extradäck i nödfall. (Jag måste därför få en snabbutbildning av min kära man, Pappa Scania, i hur man byter däck....) Vattendunkar som räcker för 4 dagar. Massor av nötter, torkad frukt och annan snacks för att stilla eventuell hunger. Maten är inte att lita på i dessa avskilda små byar i bushen. Vi har hört att de på ett ställe förmodligen kommer att slakta en get till vår ära. Denna ska sedan avnjutas tillsammans med byns invånare. Halvrå get är inget jag ser fram emot, men man får ju ta seden dit man kommer. Eller hur SD?

I övrigt kommer vår packning inkludera gåvor till byarna i form av socker, tea, apelsiner och kex till barnen samt urvuxna kläder och skor. Även ett antal lampor med batterier som laddas på solenergi. Vi får heller inte glömma myggnät och myggspray, sovsäck och ficklampa.

Jag tror det var allt. Kl 06.30 på fredag morgon bär det av!



Naturligtvis kommer jag ta med mig kameran och en rapport från vår resa kan väntas nästa vecka.

Med önskan om en trevlig helg.

Selous Game Reserve

Oj vad det här tog tid. Jag har säkert hållit på en vecka för att få ihop lite bilder från vår minisemester i Selous Game Reserve. Tusen saker har kommit i min väg, (möten, tekniska problem osv osv) men här kommer i alla fall lite bilder från en härlig helg i Selous.

Så var det dags igen för lite ledighet, EID el Fitr. Slutet av muslimernas fastemånad. Två dagar ledigt från skolan. Tillsammans med två andra familjer åkte vi tidig fredagmorgon till Selous. Resan tog 5 1/2 timme och vägförhållandena var minst sagt växlande. Totalt är det bara ca 30 mil till den här parken men den ligger väldigt svårtillgänglig. De sägs att Selous är afrikas största Game Reserve, ca 2 gånger Schweiz yta. De sista 20 milen var på smal sandstig. I regnperiod undrar jag om man över huvud taget tar sig fram?! I turistbroschyrerna rekommenderar de 4WD. Och det är klart att man har om man bor i Afrika.

Den snygga bilden ovan är tagen vid ankomst till vår lodge, Ndoto Kidogo Lodge (= liten dröm lodge) som drevs av ett tyskt par.

Första dagen gjorde vi en båtsafari på Rufidji river. Här är far och son i solnedgången. Vi stannade båten på en sandbank och tittade på flodhästarna som svalkade sig i vattnet en bit ifrån.

Så här ser ett äkta safariproffs ut. Hon funderar på om det är en hona eller hane hon skådar....

bland flodhästarna alltså.

Far och ytterligare en son , ombord på den lilla flodbåten.
Och så Clara.

Nedan följer ett smakprov på olika djur vi fann under våra två dagars safari, på floden och i parken. Eftersom det är tillåtet att jaga i Selous är djuren mer skygga här än i andra parker. Dessutom är det svårare att finna djuren då parken är så stor. Vi hade därför inte så stora förväntningar men vi såg ändå många djur.

Oj vilken kul helg vi hade. Clara och Ellen hoppar av glädje!!!

Ha en trevlig vecka!

Rashids hus

Rashids hus

Igår var vi på en utflykt till Tebeka som ligger en bit utanför Dar es Salaam. Vi skulle titta på ett hus som en av våra vakter håller på att bygga till sig och sin familj. Anledningen till vårt besök är att vi ska försöka hjälpa Rashid att finansiera färdigställandet av deras hus.

Marken köpte Rashid för ett antal år sedan. För de små sparmedel han kunnat lägga undan har han sedan köpt några tegelstenar i taget. Som du ser på bilden är halva huset klart med ytterväggar och innerväggar. Vårt projekt kommer omfatta tak, tre dörrar och fönster och golv. Vårt mål är att de ska kunna flytta in i huset innan vi lämnar Tanzania i december.

Huset ligger på en kulla med vacker utsikt över dalen. Men det är klart att husets standard och omgivning skiljer sig mycket från vad vi är vana vid. Huset ligger inklämd bland fler andra hus av varierande standard. Inget vatten, kanske ingen el och en toalett som innebär ett djupt hål i marken med förhoppningsvis väggar och tak som skydd mot insyn.

På vägen hem från Tebeka släppte vi av Rashid där han idag bor med sin familj. Vi förtår verkligen varför han är angelägen att ge sin familj en bättre miljö än den de bor i idag. De bor 5 personer i ett litet rum om ca 12 - 15 kvadratmeter. Rummet har inte ens en egen dörr utan ett trasigt tygskynke som avskiljer deras rum från den trånga och mörka korridoren i huset. Huset är ett enplanshus med ca 8 - 10 små rum. I mitten en gång och sedan de små rummen på var sida. Vet inte hur många familjer som bor där men det kryllade av barn både utanför huset och i den trånga gången. Rashid berättade att de tidigare disponerade två rum men att det blev för dyrt, så nu klämmer de in sig i ett rum i stället. Barnen ligger i en säng, frun på en soffa och själv ligger Rashid på golvet. Jag vågar inte tänka på hur toaletten såg ut. En toalett som säkert delas av många människor i kvarteret. Maten kokar de över öppen eld ute på gatan. Husen ligger packade på båda sidor längs små smala gator. Avfall och sopor kantar den smutsiga gatan och det är folk över allt. Ja, det är så här flertalet av Tanzanias befolkning lever och bor.

Det är klart att ett besök som detta sätter sina spår. Clara tyckte det var lite läskigt, hon visste inte hur hon skulle hantera upplevelsen. Vi pratade om det senare på kvällen vid middagsbordet och vi kunde konstatera att vi är priviligerade. Om vi har möjlighet att hjälpa Rashid och hans familj så skulle det kännas väldigt bra. Anledningen till att vi gör det här är att vi fått en speciell relation till Rashid. Han är alltid så vänlig och tillmötesgående och med ett stort leende på läpparna.