Jag har skrivit om det tidigare men det kanske är läge att ta upp detta ämne igen. Igår var jag och lyssnade på ett föredrag om dito. Rubriken var. "Living abraod. It has changed me. Has it changes us as a couple?".
Vi var några stycken tjejer som nappade på inbjudan och tänkte ha en trevlig kväll över ett glas vin, samtidigt som vi skulle låta oss inspireras. Blev det så? Nja jag vet inte vad jag ska säga.
Ett glas vin fick vi, men det var tvunget att drickas snabbt då vi inte fick ta med oss vinet in i föredragssalen. Var det intressant? Ja säkert, men timingen kändes fel. Det handlade nämligen om hur man måste förändra sitt liv i samband med utlandsflytt. Hur anpassningsprocessen ser ut när man lämnar sina vänner och familj och hur det är att flytta till en annan kultur. Hur man som par reagerar i de nya rollerna dvs arbetande partner och icke arbetande. Hur barnen mår och vad som händer i familjen då. Hur man har olika takt och omfattning av dessa toppar och dalar. Om aggretion och frustration och hur man kan utnyttja dessa utmaningar till möjligheter.
Claes och jag gick en sådan kurs via Scania innan vi flyttade. Då kändes det aktuellt och gav oss mycket bra hjälp på vägen. Nu har vi varit borta i två år och vi kan väl säga att vi anpassat oss till livet som Expatriats. Men förändringar kommer i livet oavsett om man flyttar utomlands eller inte. Kanske är det så att en utlandsflytt kan addera utmaningar i förändringsprocessen. En skrämmande siffra som redovisades igår var att 70% av alla de franska paren som flyttade utomlands slutade med en skilsmässa I övrigt har fransmännen, precis som Sverige, en skilmässofrekvens på ca 50%. Så det är klart att livet inte blir enklare bara man flyttar. Problemen bär man med sig och utmaningen att lösa dessa problem kan bli svårare då man inte har sitt sociala nätverk omkring sig. Det kändes även som att det fortfarande är vanligt i många kulturer att beslutet tas enväldigt av familjeförsörjaren. I de kulturer där jämställdhetsfrågorna är centrala tror jag faktiskt att majoriteten av familjerna tar ett gemensamt beslut, flytt eller inte flytt. I alla fall var det så i vårt fall.
För oss har förändringen inneburit mestadels positiva saker. Vi trivs bra, vi får mer tid för varandra, vi utvecklas, vi får möjlighet att se och uppleva en kontinent som vi inte tidigare haft så mycket kunskap om. Och så får vi många nya bekantskaper.
Jag tror just förändringen är nyttig i sig själv. Livet är ju aldrig statiskt. Livet förändras alltid, det är något man kan vara säker på. Antingen är det en förändring du själv kan påverka eller så är det en förändring du inte kan påverka. Det sistnämnda brukar ofta vara förknippad med oro inför det okända. Oavsett vilket så måste vi kunna hantera förändringar om vi ska fortsätta behålla balansen i livet. Och att lära barn hantera förändringar tidigt i livet tror jag därför är viktigt.
Men det är klart att en förändring även kan vara jobbig. Vad gäller just vår förändring så innebär en del av förändringen att flytta från ett utvecklat land till ett U-land. Att jämföra dessa båda kulturer är en stor skillnad. I början är dessa skillnader väldigt uppenbara och man har stort tålamod. Efter ett tag märker man inte skillnaderna i det dagliga livet. I alla fall inte på ytan. Men efter ett tag inser man att man tappar tålamodet och blir väldigt frustrerad. Jag tror det har att göra med underliggande referensramar. Varje gång något går emot en så jämför man med hur det kan vara och hur man blivit uppfostrad. Då kan skillnaderna bli svåra att hantera.
Jag tror vår familj nu har kommit till en punkt då vår saknad efter strukturer gör oss frustrerade. En stor risk i dessa tillfällen är att man blir cynisk. Man ifrågasätter allt och uppskattar inte längre det som tidigare varit exotiskt eller spännande. De negativa känslorna tar överhand. Men jag tror även dessa känslor är en del i förändringsprocessen. Frustrationen hade kommit hemma också. Det är bara det att frustrationen är annorlunda här. Nu är smekmånaden slut och vi måste lära oss hantera vardagen. Jag ska tillägga att dessa frustrationen inte är konstanta. Det är som med allt, ibland har man dåliga dagar och svårare att ta konflikter.
Men önskan om en trevlig helg.
Kl 06.45 den 27 april nådde de toppen på Kilimanjaro. Trötta och slitna efter den sista nattens vandring. Filip hade kräkts och mått dåligt på vägen upp men inget kunde stoppa honom från att nå Uhuru Peak. Claes var den som var piggast av de alla.
Här är hela Team Norway vid Horombu Huts, 3 700 m.ö.h. 
Gustav tittar ut över Cape Town från basstationen vid Taffelberget. Det här är frihet!
Filip vid Godahoppsudden. Han tänker på sin surfingbräda som han precis köpt. Här hade det varit coolt att surfa i vågorna.
Väldigt många små söta pingviner såg vi. Dessa går att beskåda utanför en kuststad som heter Simon´s Town .
Här på väg upp mot toppen. Länge trodde man att Godahoppsudden var den sydligaste spetsen i Sydafrika, men det är den inte. Men det var här många skepp förliste på sin väg mellan de olika hamnarna. Det tros ligga ca 2700 skepp på havets botten här utanför.
Ok, då var vi uppe. Åt vilket håller ligger Europa.
Vi blev uppmanade att ta första bästa chans till en tur upp på Taffel berget. Just den här morgonen sken solen men vinden blåste hårt. Så när vi kom upp till basstationen fick vi besked om att kabinbanan inte gick. Men man kunde gå upp. Sagt och gjort. Här startar expeditionen sin vandring...
Det var helt klart värt ett besök upp på Taffel berget. Se vilken fin utsikt från toppen!
