Flytten

Tänk vad konstigt det är, när man väl bestämt sig så förändras allt på något konstigt sätt. Som många redan vet har vi tagit beslutet att lämna Tanzania till jul. Ännu vet vi inte var vi tar vägen men Sverige finns absolut med som ett alternativ.

När beslutet väl togs började nedräkningen. Och mer konkret blev det när vi kom tillbaka till Dar es Salaam efter sommaren. Helt plötsligt blev det ett faktum och en massa beslut måste fattas, både i nutid och framtid. Omedvetet så påverkas vi av att tiden i Tanzania inte är för evig. På skolan är det öppet hus och möten i föräldrarföreningen. - Ska jag gå? Ställer jag mig frågan. Nej varför prioritera det när jag har annat att göra, vi ska ju ändå snart flytta. Dessa typer av situationer dyker ständigt upp. Det som tidigare helt självklart varit viktigt.

Risken är att man fokuserar mer på att flytta än att leva här och nu. Det finns fortfarande massor kvar att göra i Tanzania. Vi här ännu inte varit i Ngorongoro Crater i norra Tanzania. Mafia Island och Pemba är två öar utanför Tanzanias kust som vi också gärna skulle vilja besöka. Tiden går för fort och man får nästan panik. Kommer vi hinna med allt? Nej det kommer vi naturligtvis inte att göra. Men Tanzania finns ju kvar.

Jag ska säga att det är blandade känslor inför flytten. Å ena sidan har vi ett fantastiskt liv här på många sätt. Ingen stress, alla äter middag tillsammans på kvällen. Vi bor bra med en fantastisk trädgård och pool och nära Indiska Oceanen. Hjälp med tvättning, städning och trädgård. Barnen går i en bra skola och har många kompisar. Vi också för den delen. Livet är helt enkelt lite enklare här.

Men å andra sidan saknar vi storstadspulsen med all dess kulturella utbud och historia. Även om inte vi varit några kulturfreak så finns det där, runt hörnet. Där finns också en fungerande infrastruktur som vi är vana vid och många gånger tar för givet. Barnen kan röra sig fritt och transportera sig till kompisar på ett självständigt sätt. Vi båda kan jobba (även om det i sig kanske inte är det mest ultimata, men en valmöjlighet i alla fall). Ett liv vi alla ser fram emot att återkomma till. Rutiner och strukturer helt enkelt.

Anledning till vårt beslut är framför allt barnens skola. Både Gustav och Filip är i gymnasieålder. Antingen hade vi varit tvungna att stanna ytterligare 3 år så att båda får gå klart skolan här eller så måste vi flytta nu. Att stanna ytterligare 3 år är inget alternativ.

Livet går vidare och vi ska göra allt för att njuta av de sista månaderna i detta äventyr!