Siffrorna talar sitt tydliga språk!

Det är dessa barn Tanzania ska bygga sin framtid på. Men endast 45 % av flickorna och 55 % av pojkarna klarar sluttestet efter 7:e klass.


För en vecka sedan släpptes resultatet av de ca 1 miljoner elever som skrev sitt sluttest efter 7:e klass. I Tanzania är det skolplikt upp till 7:e klass. Och jag tror man har lyckats ganska bra med att erbjuda skolgång till alla barn i Tanzania. Hörde någonstans att ca 95% av alla barn går i skolan vilket är en avsevärd förbättring jämfört ett antal år sedan. Men vad man lyckats mindre bra med är att rekrytera bra lärare och en bra skolmiljö till landets alla barn. Det är klart att detta resultat fått ett stort medialt utrymme i landets alla tidningar. Och frågan man kan ställa sig är, vad gör regeringen för att förbättra skolan?





Jag har skrivit det tidigare men det tål att upprepas. UTBILDNING är en av de områden Tanzania måste fokusera på. Tillsammans med korruptionsbekämpning. För hur ska Tanzanias folk kunna konkurrera på en världsmarknad där endast ett mindre antal av deras invånare har utbildning.





Det som är mest skrämmande att läsa utav den rapport som presenterades är att Matematik och Engelska ligger sista på resultatlistan. Endast 20% av landets elever klarade matte-testet och endast 35% engelskan. När jag läser det här blir jag så arg och undrar vad alla miljoner biståndspengar tar vägen egentligen. Förutom de mest synbara investeringarna såsom i HILUX eller andra lyx jeepar som regeringens medlemmar åker omkring i. Eller i traktamenten vid utlandsresor. Ett 90-tal delegater från Tanzania for till klimatkonferensen i Köpenhamn, för att bara nämna något exempel. Till vilken nytta kan man tänka? När Kina endast skickade ca 25 stycken. Och då är Kina ändå är ett av de länder som är de största miljöförstörarna. Jag är rädd för att Tanzanias problem kommer att ta lång tid att lösa. Samtidigt som västvärldens hjul snurrar allt snabbare så halkar många av afrikas länder bara längre bort från världskonkurrensen.

Sverigebesök och Lucia

Som tindrande stjärnor på himmelen kom de så till Tanzania, hela familjen Ekenstam. Det är så kul att ha de här. Och naturligtvis är vi tvungna att lägga ut den traditionella Banda-bilden. Här intar vi den första gemensamma frukosten i vår trädgård. Men redan efter en hektisk dag med guidad tur i Dar es Salaam och bad och middag på Yacht Clubben har de nu åkt iväg på nya äventyr till Zanzibar. Båten gick 7.15 i morse. I hamnen på andra sidan stod Ibrahim, deras guide för dagen, och väntade. Därefter frukost och guidad vandring i Stone Town. Vi hoppas de får en skön vecka på Zanzibar.

Karibu Santa Lucia. Lussebullar, pepparkakor och glögg. Det smakade mycket gott!

Hela lussetåget samlade. Clara var förstås med. Hon står bakom mikrofonen. Oj vad hon sjöng, för Ambassadör och fosterland. Och vackert var det med lucia, tärnor, tomtenissar och ett par pepparkaksgubbar.

Clara och Tess innan lussetåget ska börja. Lite spända och förväntansfulla.

Party stim...

Ja så har vi kommit in i ett party stim...
Jag tycker det är avslutningsfester och avskedsfester vart och varannan dag. Vissa är bara kul och andra är kul men också sorgsna. Det är aldrig roligt att ta avsked när det är någon man tycker om.

Nedan följer en kavalkad av bilder från de olika evenemangen. I kväll fortsätter firandet på det svenska residenset. Det är luciafirande som står på programmet. Clara är naturligtvis med som tärna. Jag får återkomma med fler bilder en annan dag.

Senare i kväll kommer våra vänner från Sverige, familjen af Ekenstam, och hälsar på. Claes ska hämta dem på flygplatsen kl 24.00 i natt. Kanske den traditionella "Banda-bilden" dyker upp i morgon.
Musikafton på Claras skola.

Här är alla i grade 3, 4 och 5 samlade för gemensam körsång. Det lät fantastiskt vackert.

En sak som jag kom att tänka på var att det inte sjöngs några traditionella julsånger. Anledningen är nog skolans alla representerade religioner. Uppmärksammar man en högtid så måste man göra det för alla. Så den här kvällen var därför en vanlig musikkväll med en blandning av sånger.

Nu har vi kommit till Michelle´s avskedsparty. Michelle är Claras simlärare i Dar Swim Club. Hon har varit en underbar simtränare för Clara och alla andra barn. Vi ville visa vår tacksamhet med en gemensam avskedsfest för henne.

Här är Michelle och alla barnen i grupp Minnows.

I går invaderades trädgården av 16 barn och deras mammor och en pappa för avslutningsfest i Claras klass. Vi var lite oroliga att vi inte skulle kunna hålla avskedsfest på grund av regn. Hela natten innan och morgonen ösregnade det men ett par timmar innan festen skulle börja klarnade det upp.

Här sjunger alla barnen "Happy birthday to you" för Luke som fyllde år. Han blev lite generad av alla skönsång....

Behöver jag säga att alla barnen var i poolen och lekte i princip hela tiden.

Karume Market

I lördags tog jag och Gustav en taxi ner till Karume Market för att handla skor. Något har hänt, för Gustav har tappat bort flera par skor den senaste tiden. Eller har någon "lånat" dem?! Han påstår själv att han inte slarvat bort dem, men man kan aldrig vara riktigt säker. Men lite underligt är det, att det just är Gustavs skor som försvinner...... (hmmmm)?



Gustav hade fått tips från kompisar i skolan att man kan hitta bra begagnade skor på Karume Market. Så vi for dit. (Anledningen till att vi inte köper nya skor är att utbudet är mycket begränsat och med största sannolikhet finns inte de skor han vill ha i någon butik.) Eftersom trafiken är kaotisk och det är svårt med parkeringsplatser beslöt vi oss för att ta en taxi. Karume Market ligger i Kariakoo district. Ett område med massor av lokala marknader där du kan hitta i princip allt du behöver. Det är också där lokalbefolkning gör sina inköp. Kommersen är total, lukterna intensiva och värmen olidlig.

Taxichauffören släppte av oss utanför marknaden och lovade att stanna kvar undertiden vi handlade. Vi hann inte mer än utanför bilen förrän det vimlade av försäljare som slet i oss och ropade Rafiki (kompis), Mama Mkobwa (Stormamma), come with me...På inköpslistan stod följande; Gympaskor, Fotbollsskor och vanliga Joggingskor.

Efter ett tag tyckte jag vi hittade några pålitliga killar som tog med oss till ett hyfsat välordnat försäljningsställe en bit in i marknadsområdet. Gustav provade och provade. Killarna sprang som galningar runt och hämtade diverse olika skor för påseende. De hade bevisligen inte koll på skillnaden mellan de olika skomodellerna vi önskade inhandla. Det hämtades damskor och diverse mer eller mindre opassande skor för en modemedveten tonåring. PUST!!!!!!

Vi höll faktiskt på att ge upp efter ett tag. Men vi hittade slutligen ett par skor och nu började förhandlingen............. oj oj oj. Nu krävdes det tålamod av stora mått. Utgångspriset var 70 000 Tanzania shilling, ca 400 kr. Jag blev riktigt arg och anklagade honom för att inte vara oseriös. Som om det hjälpte. Vi lyckades i alla fall pruta ned skorna till 20 000 shilling (ca 110 kr). Vi tog skorna och jagade vidare. Fortfarande saknades joggingskor och fotbollsskor.

Ytterligare killar som slet i oss och till slut slog vi oss ned vid ett ställe som verkade ha koll på både fotbollskor och joggingskor. Men oj så tröttsamt. Prova och förhandla. Förhandla igen och prova lite till. Efter ca 1 1/2 timme var vi så klara att åka hem. Ännu en erfarenhet rikare.

Här är skoskörden från lördagens shopping. Eftersom Gustav var nöjd, blev jag också nöjd.

Den stora julskinkejakten!

Jag kommer ihåg på slutet av 80-talet när jag jobbade på resebyrå. Då hade en av de stora biluthyrnings företagen (jag har faktiskt glömt vilken) en tävling innan jul som hette något liknande. Då gällde det att boka så många hyrbilar som möjligt. Efter ett visst antal hyrbilar fick man en julskinka. En mycket uppskattat tävling bland oss lågavlönade resebyråtjänstemän och kvinnor. Nu handlar det inte om att boka hyrbilar utan att försöka hitta någon som säljer julskinka.

Som du redan vet måste man åka runt till olika affärer för att handla allt man behöver i matväg; grönsakshandlaren, supermarket, slaktaren, bageriet osv Fram till för en vecka sedan har vi varit lyckligt lottade som haft en bra slaktare på halvön där vi bor. Över allt annars har vi haft problem med att saker och ting tar slut, men inte hos slaktaren. Där har det alltid varit välfyllda kyldiskar med kyckling, nötkött och fläskkött. Men förra veckan stängde butiken hastigt och lustigt. Rykten säger att moderbolaget gick i konkurs. Andra säger att det kan finnas "maffialiknande" krafter som tyckte att slaktaren tjänade för mycket pengar och att det var därför de var tvungna att stänga. Vem vet.


Hur som helst påverkar detta oss väldigt mycket. Ja oss husmödrar vill säga. Var ska vi nu handla vårt kött??? Och var ska jag få fatt på årets julskinka och allt annat som hör julbordet till??? Igår såg jag att affären på Sea Cliff, även kallad Harrod's för att den är så dyr, säljer julskinka från Kenya. Men den kostar 230 kr/kilo och måste beställas minst 7-10 dagar i förväg. Inte ens Pigham skinkan hemma kostar så mycket. Aldrig i livet tänkte jag. Inte ens den sötaste grisen i världen kan kosta så mycket. Därför har nu jakten efter julskinka börjat.

Det slog mig faktiskt idag när jag pratade med en annan "husmor" som också hade samma problem som jag vad gäller julskinkan, att det här tillståndet har blivit ett normaltillstånd. Att åka runt och leta ingredienser till mat, eller en bankomat som är öppen, bensin till bilen, eller nya fotbollsskor, gymnastikskor eller vad det nu kan vara. Lustigt vad man vänjer sig. Kanske inte helt och hållet men de berömda "African moments" kommer mer och mer sällan. Man kan helt enkelt inte bli upprörd varje gång, då skulle man bli tokig.


Dagens mantra - TÅLAMOD