Team Norge till högre höjder

Nu gör sig "Team Norway" redo för en tur upp på Kilimanjaro.

Varför i hela världen kallar de sig för "Team Norway" undrar du säkert. Anledningen är att teamet består av två fäder och två söner. Claes, Filip, Steinar och Simon. Ena halvan norsk och andra halvan svensk. Och resebyrån som anlitas är norsk. Därav namnet "Team Norway".

Den 23 april startar vandringen upp mot högre höjder. De kommer att gå Marangu route och bo i trähyddor längst vägen. Och precis som Gustav och jag så kommer de att gå i 6 dagar. I söndags var representanter från den norska resebyrån och hälsade på för att informera om vad de bör tänka på inför resan och vilken typ av utrustning de bör ha med sig. Inte så stor skillnad från en skidsemester i den svenska eller norska fjällen.

Så förberedelserna har nu satt igång på allvar. Idag ska Filip och en kompis ut och vandra med packad ryggsäck. I övrigt är det bra att köra styrketräning och kondition blandat.

På lördag åker vi till Sydafrika för en veckas Påsklov. Det ska bli jättekul. Under vistelsen i Cape Town kommer tid att spenderas i de många varuhusen i jakt på utrustning för dessa båda herrar. Det är allt från boots, gore-tex ställ och ullstrumpor till vätskeersättning och impregneringsmedel. Mycket är det som ska fixas.

Lycka till med träningen!

Kan vi svenskar uppfattas som negativa?

Det känns att regnsäsongen är på antågande. I morse var jag ute och sprang längst Indiska Oceanen och det var så behagligt varm. Lite hög luftfuktighet kanske, men annars helt perfekt. Anledningen till denna iakttagelse var att det regnat under natten/morgonen. Inte för mycket, för då hade det varit floder av vatten på vägarna, utan ett skönt morgonregn. Luften var lite svalare än normalt och det kändes fräscht och skönt att springa.

Åter till dagens bloggämne. Kan vi svenskar uppfattas som negativa? Säkert både ja och nej. Men det jag tänker på just idag är, JA det kan vi. Jag tror nämligen det ligger i vår kultur att mer fokusera på problemen än på möjligheterna.


- The problem is...... är ofta hur vi inleder en problemställning. Jag gör det själv ganska ofta har jag märkt. Vet inte hur de gör det, men amerikanarna är förjäkligt bra på att väva in problem eller kritik på ett sätt som låter positivt. Jag har noterat detta vid ett flertal tillfällen på sistone. Eftersom vi rör oss i en internationell miljö här i Tanzania så har vi också förmånen att studera olika kulturer. Skolan barnen går på är väldigt amerikanskinfluerad. Anledningen är att många lärare naturligtvis är från USA men också UK, Australien och Sydafrika. Det samma gäller också bland expat familjerna.


En gång i månaden är det "Principle coffee morning" både på Elementary och Secondary School. Jag har då noterat att i de fall det är förändringar på gång, som kanske inte alltid är till det bättre, eller resultat från olika undersökningar som ska redovisas, så håller sig diskussionen på ett konstruktivt och positivt plan. Man diskuterar för och nackdelar, olika alternativ och förklarar med fakta hur man kommit fram till beslutet. I det här läget vill jag då ge en eloge till de föräldrar som på ett skickligt sätt ställer öppna frågor i stället för att döda diskussionen med direkt kritik. Lägen som kanske annars hade hamnat i upprörda argumentationer lärare och föräldrar emellan.


Ett annat exempel är på hur man uppmuntrar barnen i tidig ålder att ge positiv feedback. Något som vi svenskar inte alltid är så bra på. Hör här, - Jag tycker du är jätteduktig, men....... hur uppmuntrande är det, att inte bara få njuta av den positiva feedback utan samtidigt få höra vad som är mindre bra. Exemplet jag tänker på är det absolut första föredraget Clara hade i skolan då vi var alldeles nya i Tanzania. Alla barnen hade forskat om olika insekter och smådjur.

Som avslutning på projektet skulle alla eleverna framföra inför klassen vad de hittat för fakta kring sitt djur. Efter framförandet fick barnen som var åhörare ge positiv kritik till den som hade pratat. Oj vad mycket positiva saker de fick höra. Jag är inte helt säker på att detta hade varit fallet i Sverige. Jag tror säkert vi hade lagt till något i stil med, - Nästa gång du talar inför en grupp kan du tänka på att.... osv osv


Det du fokuserar, VÄXER. Ett mycket bra ordspråk som jag försöker leva efter.


Försök att under en dag inte fokusera på det negativa eller uttrycka negativa tankar. Försök i stället att fokusera på möjligheterna och alternativen. Ge positiv feedback till människorna runt omkring dig. Hur skulle det kännas?


Jag tänker själv pröva, idag.



PS. Du kanske undrar vad bilden har att göra med dagnes ämne. Vet inte riktigt men jag tyker att lejonet fångat möjligheten som just då erbjöds. Det är inte säkert han kommer till något mer vattehål just idag. DS

Tyst korruption

Här om dagen läste jag en artikel i The Citizen som bygger på en studie som Världsbanken har gjort. Den visar på en ny form av korruption som bygger på misslyckanden inom den offentliga sektorn.

Termen "tyst korruption" innebär olika typer av ineffektiv eller avsaknad av service från t ex lärare, doktorer och andra myndighetspersoner och som inte inkluderar monetära transaktioner. Den här typen av korruption slår speciellt hårt mot fattiga länder, så kallade utvecklingsländer. Och naturligtvis är detta ett stort hot mot Tanzanias utveckling.

Exempel på tyst korruption är den höga frånvaron av lärare i kommunala skolor eller doktorer på kommunala sjukhus. Ett annat område är jordbrukssektorn. Studien visar att i ett antal afrikanska länder är lärarnas frånvaro så hög som 15 - 25% av den lärarleddda tiden. Lika gäller för doktorer men där är frånvarotiden upp mot 33%. Förutom den höga frånvaron visar studien att utbildnings- och kunskapsnivån bland dessa yrkesgruppen även är mycket låg.

Att inte ha tillgång till adekvat sjukhusutrustning, hög andel medicin som stjäls och låg nivå på att diagnostisera sjukdomar, manifesterar begreppet "tyst korruption". Tyst korruption gör inga "huvudnyheter" men ger förödande effekter för samhället på lång sikt.

För att bekämpa "tyst korruption" krävs en kombination av starkt och engagerat ledarskap, policys och institutioner för uppföljning samt pålitlighet och deltagande från allmänheten.

Att inte kunna medicinera ett malaria sjukt barn pga avsaknad av medicin innebär oönskad dödlighet. Eller en jordbrukare som får verkningslöst gödningsmedel kanske helt slutar med det. Detta leder till låg produktivitet och kvalitet bland jordburkarna. Barn som inte får utbildning leder till låg kunskapsnivå och levnadsstandard i vuxen ålder.

Studien visar att "tyst korruption" är två gånger större är öppen korruption. Det är den del av isberget som ligger under vattenytan. Den grund på vilket samhället ska utvecklas.

Veteraner

Vi börjar faktiskt känna oss som veteraner på det här stället nu. Efter snart två år har vi kommit in i livet i Afrika. Vi hittar runt något sånär. Vi vet hur saker och ting fungerar. Var man bäst handlar mat och grönsaker, dricksvatten, kläder och skor. Vart man ska åka på safari, sol och bad, dykning och vandring. Vi har egna erfarenheter av att äta malaria tabletter och att inte göra det. Vart man vänder sig om man har magbesvär, amöba eller andra tropiska sjukdomar. Och hur man i vissa lägen kan förebygga dessa sjukdomar. Vi vet hur det fungerar när man ansluter sig till Internet eller skaffar TV licens. Trafikskatter och andra försäkringar. Bankkontakter. Hur man beter sig om man skulle råka ut för en trafikolycka. Hur man hanterar korrupta trafikpoliser eller myndigheter. Och så vidare och så vidare

Detta blev uppenbart i söndags när vi hade en nyanländ familj på fika. De hade varit här i snart ett par månader och var fortfarande lite osäkra och hade inte riktigt aklimatiserat sig till livet i Dar. Var lugn, det tar längre tid än så. Faktiskt nästan ett år innan man helt kommit in i alla rutiner. Innan man känner att det här är vårt hem. Innan man fått vänner och känner att livet blir "som vanligt". Det är många nya intryck att smälta.


De var så gulliga när de kom. Vi bjöd på kladdkaka, glass och kanelbullar. Åhhh sa de. Vad gott med "svensk" kladdkaka. Vi har faktiskt inte börjat baka ännu. Vet inte var man hittar alla ingredienser och hur ugnen fungerar. Vi har en kock och det känns som man tränger sig på om man vill in i köket. Jag vet precis hur det känns i början. Innan man faktiskt inser att det här är vårt hem och det är inte jag som ska känna att jag stör. Vi bor ju i det här huset. Det måste ju faktiskt innebära att jag har företräde. Men bara att ha tjänstefolk i huset är ovant. I början tycker man det är lite pinsamt och man känner sig obekväm. Men man vänjer sig. Man vänjer sig vid allt.

Nu reagerar vi inte längre på saker som för två år sedan verkade helt konstiga. Fortfarande kan man bli irriterad när saker går fel men vi har absolut vant oss vid tempot. Saker tar tid, men tid är det enda man har gott om, så varför stressa. Människorna är oftast vänliga och trevliga. Undantag är dock Tanzaner i trafiken. Då växer hornen på dem i pannan. Fast i morse mötte jag den första "snälla" Tanzanen i bil. Han stannade bilen och släppte förbi mig när jag skulle åka ut från vår infart till huset. Jag blev helt förvånad och fick naturligtvis motor stopp. Men han log så snällt och vinkade fram mig.

Idag blir en bra dag, tänkte jag för mig själv.

Cinderella

Här kommer lite bilder från premiären på Cinderella.

Som vanligt blev det lite förseningar innan de kunde börja. En krock på Selander Bridge och följaktligen långa köer stoppade många i publiken att hinna i tid. Till slut var teatern fullsatt och många förväntansfulla barn, syskon, föräldrar och släktingar lutade sig tillbaka i stolarna när så äntligen ljuset släktes och föreställningen kunde börja.





Här ser ni öppningsscenen. Dekor, kostymer, scenografin..... ja allt var mycket fint gjort. Barnen hade övat mycket och det såg ut som att de hade kul på scen.


Här ser ni Cinderella med sina styvsystrar och styvmor. I bakgrunden den fina kören.

Här ett inslag av afrikanska rytmer. Mycket uppskattat ska jag säga. Publiken applåderade.

Här ser ni Clara som "town boy". De står och köar för att få se kungen och prinsen inför den stundande balen.



I kväll är det sista kvällen för Cinderella och jag tror alla är nöjda och glada efter 4 fullsatta föreställningar. Det har varit en otrolig upplevelse och Clara är så nöjd. Nästa gång tillfälle erbjuds, tror jag hon gärna skulle vilja ha en mer framträdande roll. Hon har fått mersmak.

Familjen Edvardsson gästbloggar

Vår Tanzania resa!

Resan startade en kall februaridag med snökaos på vägarna. Väl ute på Arlanda kände man att ÄNTLIGEN, nu är vi på väg! Alla var glada och förväntansfulla.
Vår första anhalt gick till Amsterdam och därefter till Nairobi i Kenya. Planet hade problem att starta så vi blev sittande i planet i 2,5 timmar innan det var fixat. Och detta medförde att när vi väl kom till Nairobi så hade vi missat planet till Dar es Salaam. Det var där vi först fick kontakt med den tropiska hettan. Herre gud så svetten rann!!!
Vi fick vänta ca 4 timmar på vårt nästa flyg. Som tur var gick det bra att vänta även om det var en liten flygplats med få butiker. Vi fokuserade på att få komma hem till Nyqvistarna och bad i deras pool. Ja ja nog om detta.



På tisdagen började vårt första äventyr mot Mikumi Wildlife Camp. Vi åkte med vår guide, Modist, i ca 6 timmar utan AC. Men det gick alldeles utmärkt, vi såg ju fram emot att få träffa alla djuren. Resan dit var intressant. Vi åkte genom byar och fick se vardagen på nära håll. Alla cyklister som fanns efter vägarna, oj oj oj ni anar inte vad man kan få plats med på en cykel. Vi såg bland annat en man med en stor bullig fåtölj på pakethållaren och en annan som hade en stor 20 liters polva och två hängande på sidorna av cykeln. Behöver jag säga att de var fyllda med vatten också?!

När vi kom fram till Mikumi fick vi vila i 2 timmar innan vi gav oss iväg ut på savannen. Bland det första vi fick se var ett gäng elefanter på ca 20 stycken. Gissa om det smattrade i kameran. Vi trodde att vi inte skulle få se fler elefanter, men ack vad vi bedrog oss. Vi fick se hur mycket elefanter som helst och zebror, giraffer, babianer, marabou storkar, vattenbufflar, vårtsvin, flodhästar, gnuer, schakaler, impalahjortar, lejon och krokodiler. Jag har säkert glömt några. Vi var alldeles imponerade av alla sorters djur där ute på savannen. Ett minne som vi sent kommer att glömma var när vi besökte Hippo-poolen. Där låg hur många flodhästar som helst i en stor gyttjig pöl och frustade och grymtade och tillsammans med dem låg krokodilerna på avstånd. Vi stod alldeles tysta och bara gapade av förundran, vilka fantastiska djur.

Morgonen efter åkte vi ut vid 6 tiden för att vara med om soluppgången och samtidigt se när savannen och alla djuren vaknar upp. Vi åkte till Hippo-poolen och fick vara med om något ovanligt. Det var nämligen så att en flodhästunge hade svårt att ta sig ner i poolen och gick uppe på kanten och vankade av och an och ropade på sin mamma. Ja det finns mycket mer att skriva om men det får räcka så här.


Vårt nästa äventyr gick till en ö utanför Dar som heter Bongoyo. En riktig paradis Ö som man bara sett på bild innan. Vita stränder, turkost vatten, exotiska snäckor och massor med palmbladsparasoller på stranden. Vi badade och solade och dessutom så matade vi vilda muränor med fiskrester. Superhäftigt och lite läskigt eftersom de är farliga djur. På helgen njöt vi av livet vid poolen, shoppade och umgicks med Nyqvistarna.

På måndag morgon var vi på väg igen. Denna gång med färjan till Zanzibar. Det blåste en del och regnade och även om vi hade tagit åksjuketabletter så fick vi titta ned i spypåsen (utan att avslöja för många detaljer). Fram kom vi och det var vi glada över. Stone Town heter stora staden på ön. Vi började med en guidad tur tillsammans med Ibrahim som bland annat berättade om slavhandeln på 1700-talet. Hemska berättelser! Agnes fick mycket att tänka på efter det och vi har pratat mycket om det sedan dess. Efter den guidade turen åkte vi upp till norra delen av ön och kom till vår slutdestination, Kendwa Rocks. Ett alldeles underbart drömställe med vita milslånga stränder, turkost hav och massor med bandas på stranden. Och en trevlig restaurang som spelade Reggey musik i högtalarna. MAGISKT!

Vi har badat, solat, snorklat, ätit gott, njutit av livet och sett Nemofiskar och massor med andra fina fiskar. Återresan på torsdagen gjorde vi ett 12-sitsigt litet flygplan som tog 20 minuter i stället för 2,5 timmar med båt. Det var en guppig och spännande resa för 3 av oss. Och för en av oss var det rena rama helvetet! Oskar fick sitta bredvid piloten och var jättenöjd, Agnes strax bakom och Peter satt och njöt av utsikten. Jag fick min första panikupplevelse när det började att tjuta i kockpit samtidigt som det guppade av bara den. Usch, jag börjar att gråta igen av att bara skriva om det.

Väl hemma i Dar fick jag en mindre släng av magsjuka som ett brev på posten. Fredagen och den sista dagen på vår resa har vi ägnat mest åt shopping på olika ställen här omkring. Ikväll ska vi gå på en Japansk restaurang där kocken står i mitten och lagar maten samtidigt som vi äter. (Hoppas att magen är ok tills dess.)

Jag och min familj vill samtidigt passa på att tacka familjen Nyqvist för att ni har tagit hand om oss på bästa sätt, ASANTE SANA!!!! som vi säger på Swahili.

Det var lite om hur vi haft det här i Tanzania.

Och tack syrran för att jag fick det stora nöjet att sitta på denna sida av jordklotet och skriva i din blogg.

Kwaheri från
Moster Sussi, Peter, Oskar och Agnes

Bråda tider

Nu är det bråda tider. Om precis en vecka är det premiär för Cinderella. Det är mycket som ska hinnas med innan premiären. Alla repliker ska sitta som en smäck. Alla sånger och danssteg skall övas in en sista gång. Och inte minst ska all dekor och rekvisita produceras. Men det är lugnt, vi har kontroll över läget. Här nedan ser ni några av alla frivilla krafter som gör allt för att IST uppsättning av Cinderella ska bli en succé. Själv är jag med och målar dekor.

Som after school activity har Clara valt att vara med i IST uppsättning av Cinderella. Det är ca 70-80 barn som deltar från elementary school, från årskurs 1 - 5. De har tränat sedan strax efter skolstart i augusti en gång i veckan. Huvudrollerna har utsetts, råttorna är utvalda och alla "Town people" som ska sjunga och dansa. Clara är "Town boy" och kommer in på scen först i andra akten. Hon är så stolt och förväntansfull.

De sista veckorna har träningarna intensifierats till två gånger i veckan på Little Theatre, där pjäsen kommer att spelas upp. Men redan nu på fredag morgon, på skolans storsamling, kommer vi få se ett smakprov ur produktionen. Oj vad spännande det ska bli.

På torsdag kväll nästa vecka kommer det sitta minst 4 stycken i publiken som är mycket förväntansfulla inför kommande föreställning.