5 895 meters klubben

The Super Swedes!

Så nådde de då toppen på Kilimanjaro, Uhuru Peak 5 895 meter över havet. Torsdag morgon runt klockan 7, efter en lång natt vandring i bitvis snöigt väder. Trötta och glada. Det var tre år sedan Expedition IST var så här framgångsrika. 19 av 20 elever lyckades nå ända upp. Och så några lärare förstås. Den 20:e eleven blev dessvärre sjuk i influensa och var tvungen att avbryta expeditionen.

I lördags eftermiddag kom bussen med alla glada och trötta "mountineers" hem igen. Den trogna supporterklubben var naturligtvis där. Men kameran i högsta hugg. Tror ni de blev bombarderade med frågor? Ja ni gissade rätt. Ett svar som i alla fall fastnade i mitt huvud när frågan om hur det såg ut där uppe på berget ställdes. Gustav svarade då att gräset var som i Sverige och på morgonen var det dagg i gräset. Här i Dar es Salaam tror man gräset har fått anabola i vattnet. Grässtråna är nämligen stora och tjocka och ser nästan ut som plastgräs. Ibland kan det vara de små skillnaderna som gör upplevelsen.

Sedan fick vi höra en och annan historia om vad som i övrigt hände där uppe. Men det tänker jag inte avslöja här. Det får Gustav själv berätta när han kommer hem till Sverige.

Tröttheten kommer efteråt. De här dagarna sedan Gustav kommit hem har han varit väldigt trött. Det är en stor prestation som kräver sin återhämtning.

Stort grattis till Johan, Gustav och Sofia och alla andra elever och lärare i Expedition IST!!!!!

Kilimanjaro - Just done it!

Vårkänslor

Körsbärsblomning i Kungsträdgården. (Tack Uffe!)

När man får en bild som den här på mail från Sverige så kan jag säga att man inte annat än längtar hem till ett vårlikt Sverige. Väderinformationen från nordligare breddgrader har intensifierats den sista tiden kan jag säga. Det går inte ett mail utan att man får information om det härliga vädret och ljuset som sakta är på väg tillbaka. Inte att förglömma, alla de vackra blommorna som tittar upp ur jorden. Alla verkar ha gått man ur huset och fixar och påtar i trädgårdarna. Webergrillen går för högtryck och alla verkar vara på nyttfödda. Så visst längtar man hem ....

Här börjar vi gå mot "vinter". Fast enligt våra mått mätt så kan det inte kallas så, det fattas ju snö!!!. Just nu är det lite kyligare på morgnarna, ca 26-27 grader. Det är så pass att vakterna har på sig fleectröjor när vi kör till skolan på morgonen. Vi har lite andra referensramar kan man lugnt säga. De senaste dagarna har det regnat. Och då vet ni ju redan vad som händer. Regnperioden brukar hålla i sig till mitten av maj. Sedan blir det torrare och behagligare temperatur igen.

Vi ses i Sverige i sommar!

Leka jobb!?

Den här veckan är första gången på väldigt länge som jag faktiskt känner lite stress. Fast positiv stress ska jag tillägga. Efter en lång period av träning, shopping, träffa kompisar och ibland bara flyta runt har jag nu fullt upp med diverse projekt. Och det känns väldigt stimulerande måste jag säga.

Att flytta från Sverige med fast anställning, trygghet, rutiner, vänner och familj innebar en stor förändring. Inte bara för mig själv utan för hela familjen. Men just nu tänker jag faktiskt bara beskriva min egen situation.

Initialt kände jag en stor njutning av att få lämna det hektiska livet där hemma. Att äntligen få tid för familjen och mig själv. Att kunna få möjlighet att vara med på olika evenemang i skolan, vara en del i barnens läxarbete eller kanske bara njuta av egen tid. Det kändes otroligt lyxigt att få slå av på takten ett tag och bara njuta av livet.

Efter ett par månader gick jag in i en fas av frustration. Är det så här det ska vara?! Jag kände mig inte viktig, eller rättare sagt jag tyckte att familjen tog mig för givet. Jag skulle alltid ställa upp för andra, hjälpa till, lyssna eller vad det nu kunde vara. Ett arbete som aldrig tog slut, jag jobbade 24/7/365. För mycket "Mamma-service" som min kompis Ulla brukar säga. Och då var det bara att slå av på servicenivån. En ren självbevarelsedrift för att visa familjen vad jag faktiskt betydde och kanske för att få lite erkännande och uppskattning.

Nu har jag kommit in i en fas av kontroll. I alla fall känns det så just nu. Med kontroll menar jag möjligheten att själv bestämma hur mycket jag vill vara mamma och hemmafru och samtidigt engagera mig i projekt som både är stimulerande och utvecklande. Balans i tillvaron kanske någon skulle uttryck det. För egen del mår jag bäst när jag har lite för mycket att göra. Så det gäller att hålla det på den här nivån och inte tillåta det att bli för mycket.

För egen del har jag plockat upp kiswahilin igen. Tar lektioner 2 gånger i veckan tillsammans med ett gäng damer med olika nationaliteter. Förutom vidareutveckling av min kiswahili hoppas jag på att kunna utveckla min engelska också. Jag har också fått möjlighet att hjälpa till på ett nystartat företag här i Dar es Salaam med projektadministration och uppföljning. Inledningsvis har det rört sig om några timmar i veckan men det kan bli lite mer fram till lanseringen av deras produkter senare i vår. Både roligt och tillfredställande att få lägga shortsen åt sidan några timmar för att ta på sig något "finare" och gå iväg till jobbet.

Senaste veckorna har jag också engagerats av svenska ambassaden som koordinator för kommande Nordic Sports Days i Tanzania. Som ni förstår gäller det Sveriges heder, så jag kunde inte låta bli. De ärofyllda spelen går av stapeln den 1-2 maj här i Dar es Salaam. Det kommer att bli en hård kamp i fotboll, vollyboll, simning, tennis och löpning mellan norrmän, finnar, danskar och svenskar. Vinnaren i denna ärofyllda tävling får ett vandringspris i form av en giraff. Svenskarna har gjort bra ifrån sig tidigare år men tappade vandringspriset till norrmännen förra året. Så nu gäller det att vinna...... och ha roligt.



Öka farten sista kvarten, Sverige, Sverige, Sverige!

Totalt mörker!

Tillhör du dem som tar för givet att strömmen alltid ska fungera? Det ska bara vara att trycka på en knapp och så vips lyser en lampa i taket eller på spisen. Det gjorde jag också tills för ett tag sedan. Nu är ingenting självklart längre.

I går kväll när vi kom hem från en trevlig kväll på restaurang med kompisar och efterföljande drink i den ljumma sommarnatten, möttes vi av ett hus i totalt mörker. Då tänker man både på säkerhetsperspektivet och en natt utan AC. Tänk om det blir inbrott, vad gör vi då. Tänk all mat i kylen och frysen. Kommer den att hålla? Öppna inte kylen i onödan... osv Men har man dessutom 3 hungriga tonåringar i huset så vet man att man talar för döva öron. När klockan är 23.30 och man just kommit hem från fest så är man ju hungrig... fram med maten.

Det kan tilläggas att vi varit utan elektricitet i drygt ett dygn innan detta hände, så dieselmotorn hade redan fått jobba för högtryck. Vi var tvungna att vänta tills i morse innan vi kunde ringa efter någon mekaniker som kunde komma till undsättning. Vid dessa tillfällen är ficklampan den bästa vännen.

Jag kan tillägga att i morse när vi vaknade var det 27 grader i rummet. Varför ska strömmen gå just på natten?!

The Super Swedes

Sofia, Gustav och Johan.

Efter en lång förberedelse är de så äntligen på väg. Till Kilimanjaro!!!

I morse var det samling 06.45 utanför skolan för gemensam bussfärd upp till Kilimanjaro. Resan kommer att ta hela dagen. I morgon, efter en förhoppningsvis utvilande sömn, god middag och en skön dusch, börjar de sin vandring mot Afrikas högsta topp. Uhuru Peak 5 895 meter över havet.

20 studenter från skolan är utvalda till denna expedition. Svenskgänget, eller Super Swedes som de också kallas, ser ni på bilden ovan. Sofia går i IB 1, Johan i grade 10 och Gustav i grade 9. Jag vet att de kommer att få en helt fantastisk upplevelse. Ett gäng kompisar, i den vackra och storslagna naturen. Och förhoppningsvis glädjen att få nå ända upp till toppen.

Den stora skillnaden för dessa ungdomar är att de kommer att bära all sin packning själv. De flesta expeditioner använder porters som bär bagaget åt dem. Det enda man då själv bär är en dagväska med snacks, kamera och vatten. Anledningen till att Expedition IST valt att bära bagaget själva är att det kommer att tvinga alla att gå långsammare. Vilket är otroligt viktigt för att anpassa sig till den höga höjden. Men det är också en tradition som man gärna vill behålla.

Vägen upp till toppen går först genom regnskog. Ca 1 mil och 1000 meters stigning. Därefter hedlandskap, också det ca 1 mil och 1000 meters stigning. Den näst sista och längsta etappen, 1,2 mil och 1000 meters stigning, går genom riktigt fjällandskap. Den allra sista sträckan går spikrakt upp för berget. En stigning på ca 1200 meter. Vägen upp till Gillmans Point, ca 5 600 meter över havet, går i sick sack. Därefter går man längst kraterkanten upp till högsta toppen. Väderförhållandena kan växla; sol, regn, snö och blåst.

Natten mellan onsdag och torsdag börjar de sin vandring mot toppen. Vi håller tummarna för er.

Lycka till!

Påsklov i Mombasa!

Så här glada kan man vara om man får fira Påsk i Mombasa.

Vilka stränder! Oändligt långa. Sanden var som mjöl, len och fin. Vattnet badkarsvarmt, som vanligt. Vågorna ganska höga. Och en varm sol. Inte direkt något att klaga på.

Medan vi som inte var anmälda till dykskola låg och slappade i varsin solstol med en paraplydrink i handen, låg de andra med huvudet i djupa veck samtidigt som de intensivt försökte absorbera kunskap i dykningens avancerade konst. Och när de inte gjorde det så befann de sig i poolen för att träna av och påklädning av all utrustning. De två sista dagarna fick de även ge sig ut på havet för att göra 4 stycken provdyk på ca 15 meters djup. Alla klarade med god marginal både den teoretiska och praktiska delen i det slutliga testet. Vi har nu fyra glada dykare i sällskapet, Filip, Christian, Johan och Anna. Bra jobbat!

När vi andra tröttnat på solstolar och paraplydrinkar tog vi långa promenader på stranden. Eller när vinden medgav så fanns det även möjlighet för windsurfing. Men oj vad svårt det är att surfa när vinden blåser i mer än 5 sekundmeter....



Vägen till och från Mombasa i bil var lång, men vacker. Fast en gång får nog räcka. Och den största anledningen är nog trafiken. Jag har skrivit det förut men det tål att upprepas. DE KÖR SOM IDIOTER I TANZANIA! Tänk en buss fullastad med människor. En omkörning i uppförsbacke i mer är 100 km/tim, med eller utan fartgupp. Gissa om vi höll andan i bland och bad till högre makter att bussen inte skulle få möte, just precis då. Men så händer det olyckor också. Lyckligtvis inga som vi såg, den här gången i alla fall.

Nu är påsken över och allt har återgått till det normala igen. Skola och jobb. Vad mig anbefaller så stundar många ansvarsfyllda fikastunder med andra så kallade "dependent-fruar". För det är precis vad mina barn tror att jag gör om dagarna. I själva verket åker jag runt bland alla småbutiker/dukas i jakt efter mat och vatten så att jag kan servera min familj en näringsrik och varierande måltid varje dag. Ja, också en och anna fika på vägen ibland.

Ha en bra vecka!

Glad Påsk!

Med denna påsktupp vill vi önska alla en riktigt GLAD PÅSK!

Regnet fullkomligt öser ned utanför fönstret medan åskan mullrar en bit här i från. Regnsäsongen är verkligen här. Snart även inne i huset. Jag hör hur regnet droppar mellan ytter och innertak. Det är bara en tidsfråga innan hinkarna måste fram inomhus. Bör jag tillägga att byggkonstruktionen inte är den samma som hemma?! Normalt är det inga bekymmer, då solen skiner från en klarblå himmel. Men man hade önskat att arkitekten rustat för ös regn....

Filip är redan på väg till Mombasa i Kenya tillsammans med två familjer som vi ska fira påsk med . Han ska ta dykcertifikat och behöver därför en extra dag i Mombasa för att hinna med. Vi andra, dvs Claes, Lotta, Gustav och Clara åker tidigt i morgon bitti. Fågelvägen är det endast 29 mil till Mombasa men vi är tvungna att åka in i landet en bit för att sedan vika av ut mot kusten igen. De sista 6 milen innan gränsen till Kenya är det tydligen grusväg. Tur vi har 4WD.

Ikväll ska matsäcken förberedas. Här finns nämligen inga tjusiga vägkrogar eller Mc Donalds längst vägen. Och för att inte behöva utsätta oss för risken av akut blod sockerfall så ska kylväskan vara fylld med godsaker. Det är ju dessutom påsk, så vem vet, kanske påskharen har skickat med lite godis.

Hälsa alla påsk kärringar från häxorna i Afrika.

Lotta, Claes, Gustav, Filip och Clara

Lunchlåda!

Äntligen Påsklov! Det ska bli skönt att få vara lite ledig. Barnen är lediga till den 14 april då de börjar skolan igen. Även jag får lite ledigt.... från lunchlådan. Och det ska bli skönt kan jag säga. När man står i köket på kvällen och ska försöka hitta på innehåll till morgondagens lunchlåda så längtar man efter den svenska skolbespisningen.

- Tänk att skicka barnen till skolan och veta att de får en nyttig lunch. Alltid i enlighet med den svenska tallriksmodellen. Även om man ibland inte tyckte att sallad eller filmjölk var bra lunch för växande tonåringar så var det ändå en stor lyx. Någonting man ofta tar förgivet men som inte alltid är självklart.

Ha en skön ledighet önskar vi alla er som också får ta påsklov nu.

Happy holiday!

International School of Tanganyika - IST

Kommer just från Parent/Teacher Conference i Gustav och Filips skola. Varje termin får föräldrar möjlighet att träffa alla lärare för ett kort möte. Och det är med stolthet jag lämnade skolan idag. Man ska inte skryta om sina egna barn men jag vill ändå ge dem beröm för vad de presterat så här långt. Bra kämpat!!!!



Alla lärare jag träffade hade bara positiva omdömen att ge. De har utvecklat sin engelska till en nivå som är mer än godkänd. De visar ett stort intresse i skolarbetet och är bra kompisar i klassen. Det värmer att höra dessa ord. Speciellt när man ibland bråttas med skuldkänslor för att man dragit iväg med dem över halva jordklotet. Det är inte alltid lätt att vara tonåring i Tanzania. Friheten är begränsad och man är ganska beroende av sina föräldrar. Skoltempot är högt och det är ofta de sitter med läxor efter övriga i familjen gått och lagt sig. Man är långt från sina gamla kompisar och hänger inte riktigt med i vad som händer hemma i Sverige. Det bör väl tilläggas att det säkert inte är så lätt att vara tonåring någonstans på detta jordklot. Men ni förstår säkert vad jag menar.



Jag vill också passa på att ge IST en stor eloge för på vilket sätt de bedriver undervisning. Över lag håller lärarna en hög kvalitet och de flesta är otroligt professionella. Det märktes att alla lärare har koll på sina elever och kunde därför på ett bra sätt ge individuell feedback på deras insatser under året. Det är mycket värdefullt att som förälder få den detaljerade informationen. Det är ju inte alltid som tonåringar är lika kommunikativa i sin återkoppling. Att få gå i en internationell skola av den här kvaliteten som IST visar är en otrolig förmån. En erfarenhet och en massa kunskaper som kommer att följa dem resten av livet. Den stora skillnaden är pedagogiken i undervisningen. Enligt de kriterier som IST följer så bedöms eleven utifrån 4 olika kriterier; kunskap/förståelse, hur väl man kan använda/applicera sin kunskap i olika situationer, reflektion/utvärdering och personligt engagemang.



Med dessa kriterier förbereds eleven att ta steget ut i näringslivet. De får lära sig att granska saker kritiskt, analysera, reflektera och presentera sina slutsatser på ett varierande och omfattande sätt. Som Filip uttryckte det här om dagen:



" - På engelskan ska man inte bara skriva en uppsats, man ska skriva den på olika sätt. Antingen med syfte att övertyga läsaren eller som en analys med egna slutsatser eller bara som ett referat av en text. Det är jättesvårt"