Så är vi igång igen

Bilderna är tagna i Zurich på en sightseeingtur på Zurich sjön. Vi är på väg tillbaka till Sverige. Efter en lång natt flygning blir man trött. Den som står bakom kameran har makt!

Ja så har det då gått nästan tre veckor av den här terminen. På morgnarna undrar man om man verkligen haft semester i 8 veckor. Det är rätt slitit att gå upp 05.30 varje vardagsmorgon. Som tur är går solen upp tidigt, det hjälper till att komma ur sängen. Och på kvällarna går den ned tidigt. Så det blir att vi följer solens upp och nedgång. Tidiga mornar och tidiga kvällar.

Alla barnen har kommit in bra i sina nya klasser. Även om mängden läxor ökat jämfört med föregående år. Dessutom läser både Filip och Clara extra-svenska. Filip via Sofia Distans och Clara via Nordic School. Efter avslutat läsår kommer Filip, precis som Gustav, att få avgångsbetyg i Svenska. Lite jobbigt när det väl pågår men helt klart värt besväret.

Clara läser svenska på Nordic School en gång i veckan med Jessica som är utbildad lärare från Sverige. De får inga läxor men tränar svenska språket på en lättsamt sätt för att hålla uppe den språkliga utvecklingen.

Gustav han sliter med sitt Personal Project. Något som är obligatoriskt för alla i Grade 10 men som ligger helt utanför skolarbetet. 3 -5 timmar i veckan fram till februari nästa år bör man lägga ned på sitt arbete. Jag får väl återkomma i detta ämne.

Så att ligga och sova som på bilderna ovanför finns det ingen tid till. Fast idag har Gustav Beach Day med alla i Grade 10. De har tagit båten över till Bongoyo för att lära känna alla elever och lärare. I morgon är det Filips tur. Gissa om Clara blev avundsjuk. Ilsken som ett bi satte hon sig i bilen och muttrade över dagens lektioner - Math, Art, English osv. Den enda njutningen var innehållet i dagens lunchlåda, pastasallad med kyckling och en yogurt.

Ikväll väntas Claes tillbaka från Sydafrika där han varit sedan i måndags morse. Han har träffas sin chef och andra kollegor.

Själv har jag lekt jobb framför datorn. Inte så illa det heller.

Tillökning i familjen!

Sköldis ska hon heta! Vet inte om jag tycker hon är så söt men i brist på andra husdjur får hon väl duga. Clara är väldigt nöjd och det är ju huvudsaken. Och Claes är inte allergiskt, vilket är en fördel.

Vi var och hämtade henne igår hos några kompisar. De hade två sköldpaddor och tyckte en räckte. I bilen hem bajsade och kissade hon i lådan hon förvarades i så det luktade dynghög. Tjejerna (Clara och Tess) skrek av skratt och nästan hängde ut genom fönstret. Väl hemma började Sköldis knata runt i trädgården. Åt blad och tomater. Ett gammalt hundhus i ena hörnet av trädgården får bli hennes nya hus. Två gånger i veckan ska hon badas i en balja. Inte allt för mycket jobb. Vi kommer säkert bli bra kompisar.

Golftokig?!

Loftahammars golfbana i vackra småland!


Åh vad jag längtar till Loftahammars golfbana. En av de finaste golfbanorna jag känner till. Igår var jag och Louise och spelade golf på Lugalo Golfklubb. Vi tänkte ta upp golfen igen efter ett långt uppehåll under våren då värmen var alldeles för intensiv. Luftfuktigheten också för den delen. Men jag hade helt glömt bort hur banorna i Tanzania är.

Vi spelar på en ny bana som ligger på ett gammalt militärfält i Mikocheni, en bit från där vi bor. I höstas hade de bara 9 hål igång men höll på att bygga de resterande 9 hålen. I går testade vi att gå hela banan. Första 9 var som vanligt. Det vill säga nästan alla utslag blockeras av träd mitt i fairway. Grästuvorna på fairway blandas med lika många fläckar av grå dammig sand och vattenslangar ligger slängda på green. Ok var det så här det var?! Men vädret var behagligt och vi hade trevligt. Golfen gick väl så där.

En Coca cola i halvtid och så ut på nästa 9. Spännande!!! Men vilken upplevelse. Som tur var kunde vi skratta åt situationen. De var de värsta fairways vi hade sett. Kuperad terräng med bunkrar över allt. Jag skulle likna dem vid djupa skyttegravar. Buskage, vallgravar, diken och träd över allt. Det skulle inte förvåna mig om man medvetet byggt den så för att många bollar ska gå förlorade. Vi såg ett antal killar i buskarna som letade bollar. Lyckosamma var de. Bollarna delade de med caddyn. Greenerna var dock hyfsat bra. Men flaggpinnen, hur såg den ut? Ibland hade man använt kvistar och vid något hål såg jag ett armerings järn. Fantasin är det i alla fall inget fel på.

Men är man golftokig, så är man!

Svininfluensa - andra delen

Nu har 7 barn och 1 lärare på skolan insjuknat i svininfluensa. IST har sedan i maj tillsatt en krisgrupp som ska ansvara för säkerheten på skolan. Krisgruppen består av medlemmar från skolans styrelse, skolledning och välrenommerade doktorer. Man följer säkerhetsföreskrifter från bl a WHO och Tanzanska myndigheter. I helgen hade krisgruppen två möten och man beslutade att hålla skolan öppen tillsvidare. Däremot har man stoppat alla föräldrar-/lärar-möten och storsamlingar på skolan. Gravid personal på skolan har skickats hem i förebyggande syfte. Man har till och med gått så långt att man stoppat den planerade introduktionsresan till helgen för alla som börjar IB (=gymnasiet). Vart ska detta sluta.


I bland kan jag tycka att man är lite för "seriös" och tar frågan på lite för stort allvar. Men vart drar man gränsen? Säkert svårt att avgöra.


Men om man nu beslutat att hålla skolan öppen tills vidare så tycker jag det borde omfatta all verksamhet. Just nu råder allmän förvirring om vilka delar i undervisningen som omfattas och vilka som inte omfattas.De fall som rapporterats från skolan har varit av den mildare sorten, dvs en vanlig influensa med feber och halsont. Alltså inga livshotande fall. Jag tror vi alla är medvetna om smittorisken och de som är oroliga tar nog egna beslut utifrån personliga kriterier.

Tills vidare får vi väl fortsätta att "sprita oss med handvodka" och vidta förnuftig försiktighet.


..... vart ska detta sluta....

En tandlös tiger

Vet ni vad det bästa respektive det sämsta är att vara Dependent House Wife?

Eftersom jag är en positiv människa i grunden väljer jag att börja med det positiva. Eftersom det trots allt överväger det negativa.

Det bästa med att vara Dependent House Wife är att få ta ett break mitt i livet. Att få möjlighet att njuta av tiden tillsammans med sin familj. Att vara hemma när barnen kommer från skolan, hjälpa dem med läxor och annat. Ha tid att prata om vardagliga saker i stort och smått. Att inte behöva jäkta runt och hela tiden titta på klockan. Skynda, skynda, skynda! Eller som igår när jag och Sofie var ute och seglade. Tänk vilken lyx att mitt på förmiddagen bara ta den färdigriggade båten och dra ut en sväng i viken utanför Yacht Clubben. Det är frihet! Att få tid att reflektera över saker och ting. Kanske vidareutveckla sina fritidsintressen eller andra intressanta områden. Det är kvalitet.

Det sämsta med att vara Dependent House Wife är att man inte längre är någon i de kommersiella kretsarna. Här om dagen när jag var på banken för att reda ut oegentligheter som inträffat på vårt konto ifrågasattes min behörighet att företräda kontohavaren, dvs Claes. Jag är bara ett stycke extrakortinnehavare på hans konto. Utan makt att göra någonting. Kundansvarig krävde ett skriftligt medgivande från Claes innan han överhuvud taget ville behandla min fråga. Det är kränkande och svider i det personliga Egot. Här har jag själv jobbat i bank, varit kortansvarig för Nordeas privatkort i Sverige. Hanterat miljoner kort och drivit projekt som påverkat bankens framtida inriktning inom kort. Och här står jag och kan inte ens företräda familjens konto i banken.

Jag kände mig som en tandlös tiger!!!! Jäkligt ilsken utan makt att påverka........... då var det synd om mig

H1N1

Svininfluensan - Nu har den nått Tanzania.



När vi anlände Nyerere Airport i lördags kväll möttes vi av vitklädda personer med munnskydd och handskar. Något som var helt nytt för oss. Alla ankommande resenärer fick fylla i ett papper som redogjorde för familjens hälsotillstånd som sedan skulle lämnas till dessa "rymdgubbar" i vita rockar innan passkontrollen. I mitt stilla sinne undrade jag hur Tanzania är förberedd inför denna epidemi Vad kommer de att göra med alla dessa papper...?

I mailkorgen hade vi fått ett antal informationbrev från skolan med information om förebyggande aktiviteter samt vilka rutiner som gäller om någon i familjen skulle drabbas av svininfluensa. I går rapporterades om första fallet av svininfluensa på skolan. En kille i grade 10, som innan ankomst till Tanzania hade varit i England, hade blivit smittad av H1N1 och läkarna kunde konstatera svininfluensa.



Lite skraj blir man. Tvättar händerna som en dåre innan man vågar ta i någonting.

Hur ska man agera? Ska man hålla sig inomhus, isolerad från alla människor....



Fortsättning följer.

Back in Tanzania

KARIBU TENA TANZANIA!!!!!

Det känns lite ringrostigt att sätta sig ned framför datorn igen. Det har varit ett långt sommarlov och jag har helt kopplat av från allt vad datorer heter. Men nu är jag tillbaka. På bilden ser ni en vacker sommarbukett i fönstret på landet. Det var där vi spenderade mest av vår tid i Sverige. Jag och Clara vill säga. De andra har tittat in lite då och då. Claes var tvungen att åka tillbaka och jobba några veckor i juli. Gustav och Filip har varit på konfa läger i Åre 3 veckor. Sedan hos kompisar på olika ställen i landet. Men det är väl ett normaltillstånd i en tonårsfamilj, har jag hört. Det gäller att vänja sig.

Den här sommaren hyrde Clara kaniner. De var så små och söta när vi hämtade dem. Men efter en sommar av konstant smaskande på maskrosblad, klöver, knäckebröd och morot hade de vuxit till dubbel storlek. Jodå, visst var de söta även i en lite större förpackning...

Bilden ovan får representera alla de sköna(?!) doppen i Östersjön. Det pendlade mellan 14-19 grader. Men inget stoppar badsugna barn. Här är Clara med sina kusiner Agnes och Oskar.

En vädernotering för alla intresserade. På östkusten har vi faktiskt varit väldigt förskonade från regn den här sommaren. Till skillnad från många andra delar av Sverige. Egentligen har det bara regnat i ca en vecka. Visst har vi fått några småskurar då och då men inget allvarligt. Däremot har det varit ganska kyliga vindar och den riktiga sommarvärmen har inte velat infinna sig. Förutom den sista veckan innan återfärd till Tanzania förstås. Men lever man med sol och värme året om så gör inte regnet eller kylan någonting. Det är faktiskt rätt behagligt. Under de allra varmaste perioderna i Tanzania så längtar man efter att få sätta på sig en tjock tröja och sköna jeans.

Konfirmation i ÅRE, vilken höjdare enligt Gustav och Filip. Här poserar vi utanför Duveds Kyrka efter konfirmationen. Snygga killar med vässad bula, va?! 19 ungdomar från hela landet gjorde Åre osäkert under nästan 3 veckor. Boende på Fjällgården med vacker utsikt över hela Åre by. Massor av spännande aktiviteter såsom Zip line, mountain bike, forsränning, vandring på Åreskutan och mycket mer. Djupa och långa diskussioner om livets mer eller mindre allvarliga frågor stod också på programmet. Och så etik och moral. Kan aldrig vara fel.

Men nu är vi tillbaka i Dar es Salaam igen. Innan avresan från Sverige kändes det lite ångestladdat måste jag säga. Att lämna Sverige när det är som bäst; Varm sol, blå himmel, klart vatten, båten, torpet, golfbanan, vännerna, familjen, kaninerna, maten....... då ville inte suget efter Afrika riktigt infinna sig. Men man kan inte vrida tillbaka klockan. Lördag morgon den 8 augusti kl 06.20 bar det av.......

Och när vi 18 timmar senare anlände Nyerere Airport i Dar, kändes allt ganska bra trots allt. Redan på planet träffade vi familjen Haeger. Då började "hemma" känslan infinna sig. När sedan Claes, som åkt några dagar tidigare, hämtade oss på flygplatsen så kändes det som att komma hem. Trots allt har vi ju bott här ett år. Det är här vi har våra saker, barnens skola, Claes jobb och många nyfunna vänner. Att vakna upp till den varma solen, de vackra afrikanska färgerna och det lugna tempot känns bra. Nu väntar ett nytt spännande år!

På återseende!