Vad är det för en dag idag...?!

jo det är Claras födelsedag, hurra hurra hurra!
Äntligen vaknade alla i huset så att de kunde gå upp och fixa den traditionsenliga frukostbrickan, paket och skönsång till Clara som redan varit vaken ett tag. Men det ville hon ju gärna inte avslöja där hon låg. Hon försökte se så yrvaken ut hon kunde, men vi gick inte på det.

Paketen innehöll både det ena och andra. Och vissa hade kommit hela vägen från Sverige. Glad blev Clara för alla paket. Firandet fortsatte i skolan. Hon bjöd klassen på kladdkaka och glass och alla sjöng Happy Birthday dear Clara. Som om inte detta var nog forsatte firandet på nordiska skolan. Här bjöds det på glass och chokladsås och förstås lite mer sång.

Nu ligger vi alla i soffan och väntar på Pizzaleverans. Bättre avslutning på dagen kan man inte ha.

Grattis Clara som fyller 9 år idag!

Hjälp!!!!!

e

Min kropp börjar göra sig påmind. Det vill säga, den värker lite här och där just nu. Förmodar att det har med åldern att göra. De senaste veckorna har också synen drastiskt försämrats. Jag ser knappt när jag läser morgontidningen och jag har svårt att se när jag skriver på datorn. Armar och axlar värker. Här om dagen när jag skulle gå på ett work out pass snubblade jag i trappan och fick en sträckning i låret. Så nu kan jag inte böja mig framåt och jag haltar lite. Du förstår att det är synd om mig.

Så därför ska jag faktiskt ge mig själv en present och gå och boka tid för massage. Jag har också en tid hos optikern för nya linser OCH läsglasögon. En totalrenovering med andra ord.

Det kan ju också vara så att jag har för mycket tid att tänka på alla krämpor. Hyppo! som vår kära vän Acke skulle ha sagt. Jag får väl gå iväg och vika julkort med de andra tanterna för välgörenhets basaren senare i november.

See ya!

Det är inte så konstigt...

Vi var på en lunchbjudning igår hos en kund till Claes. Hela familjen var bjudna tillsammans med några andra familjer. De flesta barnen kände varandra från skolan men vi vuxna träffades för första gången. Det var mycket trevligt och god mat. Kul också att träffa folk från andra länder och kulturer. Nationaliteter som Tanzania, Indien, Brasilien, Kanada och Sverige återfanns bland gästerna.


Under ett av samtalen mellan några av gästerna fick jag reda på att ord som Infrastruktur och Underhåll är nya i det Kiswahiliska språket. Faktiskt inte äldre än två år. Och det är klart, har man inget ord så har man heller ingen kultur som stödjer dess innebörd.


Och just bristen på infrastruktur och underhåll är uppenbar i Tanzania. Även om jag ibland kan få DD (Dunder Damp) eller ett African moment i brist på detta så har jag nu i alla fall större förståelse. Just nu i alla fall när jag sitter lugnt och stilla framför datorn och inte är beroende av att allt runt och kring mig fungerar på det där supereffektiva sättet som det bara gör i välutvecklade länder.

Så nästa gång när elen försvinner för 3:e eller 4:e gången samma dag, eller vattenslangen i trädgården går sönder för sjuttioelfte gången eller när man får köra guppig grusväg i 9 mil ..... så ska jag försöka andas tre djupa andetag och minnas att man faktiskt inte har samma förhållningssätt till dessa ord. Det kan ju bara bli bättre.

Svengelska?!

Den här griffeltavlan hänger i vår hall. En dag när jag kom hem fick jag se detta meddelande.

Ganska sött tycker jag. Men är det så här det blir när man är tvåspråkig?

Kommer man någonsin kunna stava rätt eller blir det alltid en mix av många olika språk? Säkert inget att oroa sig för med dagens hjälpmedel som stavningskontroller osv. Vissa pedagogiker säger att man inte ska tillrättavisa stavningen för mycket hos barn. Då kan intresset och kreativiteten minska. Det ska lösa sig själv med tiden. Det viktigaste för att bevara och utveckla sitt modersmål är att läsa mycket böcker på svenska. Så det försöker vi göra, varje kväll i minst 30 minuter.

Höstlov i Tanzania

Barnens höstlov började redan förra onsdagen då Tanzania firade "Nyerere day". Det var 10 år sedan deras tidigare "helgonförklarade" president gick bort vilket firas med allmän helgdag i hela Tanzania. Torsdag och fredag blev klämdagar med ledighet från skolan. Precis som hela den här veckan.



Den här semestern hade vi bestämt att lämna beachlivet och ge oss av upp i bergen i södra Tanzania för att avsluta med safari i Ruaha National Park.


Första stopp efter 11 timmars resa, både uppför och nedför och sista 5 milen på grusväg av sämsta skick, nådde vi så Mufindi Highland Lodge. Högt belägen på grönklädda kullar av tea- och kaffe-odlingar. Luften klar och kylig, ja det kändes nästan som hemma. Dessutom en mycket hemtrevlig lodge i engelsk stil som drivs av familjen Fox. Familjen Fox driver i dag ett flertal lodger och camper runt om i Tanzania. Redan på 50-talet emigrerade herr och fru Fox från England för att slå sig ned i södra Tanzania. Idag har de 4 vuxna söner som alla är med och driver familjeföretaget Fox Safari Company.

I Mufindi kan man rida, fiska, vandra, spela golf och cykla. Vi hann med att testa de tre förstnämnda. Första morgonen var det dags för en ridtur runt Fox farm. Ja, ja rida kanske är för mycket att skryta med, åka häst är kanske en bättre beskrivning. Men tempot passade familjen Nyqvist alldeles utmärkt, nybörjare som vi är. Efter avslutad ridtur visade det sig att både Filip och Gustav blev otroligt allergiska. Gustav med nysningar och snuva och Filip med ett uppsvullet öga. Tacka vet jag fiske, det blir man i alla fall inte allergisk av. Två napp med flugfiske är det mesta vi kan skryta med. Bättre fiskelycka nästa gång.


Efter två nätter i Mufindi med värmen från den öppna spisen färskt i minnet, god mat och massor av aktiviteter lämnade vi Highland Lodge med en skön känsla i kroppen. Hit åker vi gärna igen, om bara vägen dit hade varit bättre.


Safari i Ruaha National Park. Tanzanias näst största park efter Serengeti National Park, som kanske är den mest kända i Tanzania. Ruaha National Park är en mycket fin park och förhållandevis inte så välbesökt som Serengeti. Vilket gör den egna känslan lite starkare. Att inte behöva trängas med flera andra safaribilar känns unikt. Torkan slår hårt mot Tanzania och det märks inte minst i nationalparken. Torkan är slående och Ruaha River var nästan helt uttorkad. Så här års är det mycket lättare att se många djur och olika arter. De samla vid vattenhålen, till skillnad efter regnperioden när gräset är grönt och vatten finns lite över allt.

I Ruaha bodde vi på Tendala Tented Camp. Även den driven av en familj som härstammar från England. Vi bodde i tält på pålar med både dusch och toalett. På natten hörde vi ljuden från elefanter och andra djur som mer eller mindre gick mellan tälten. Efter mörkrets infall var det därför inte tillåtet att gå själv till sitt tält. Man var tvungen att bli eskorterad av en Masai.

Under våra 8 timmar långa "game drive" i parken såg vi många olika djur. Allt från fåglar av varierande sort och storlek till zebror, vårtsvin, hjortar, bufflar, apor och babianer . Vi hade dessutom tur och fick se hela 20 lejon, varav 5 stycken små lejon. En helt fantastisk upplevelse.

Ruaha är känd för sin stora population av elefanter. Så inte undra på att vi såg massor av dem lite var stans.

Och giraffer. Tanzanias nationalsymbol som även har givit namnet till deras fotbollslag, Twiga stars.

Filip 15 år

Den traditionella födelsedagsbilden! Filip 15 år.

Visst ser du att Filip njuter av att bli väckt och fotograferad kl 09.00 en söndagmorgon. Han hade kommit hem sent kvällen innan. Det var sista natten med Mama Mia och de hade en liten fest efter föreställningen. Självklart var han trött och hade gärna sovit längre. Men vad gör man inte när man blir väckt på det här sättet. Med sång, paket och frukost på säng.

Dagen firades med rulltårta och kladdkaka. Senare på kvällen hade vi BBQ i trädgården Våra vänner från Sydafrika var här och även Rasmus som numera bor i Uganda var på besök. Det gäller att passa på att njuta av värmen. Det hör ju inte till vanligheten att Filips födelsedag firas på det här sättet. Normalt sitter vi inomhus med tända ljus och ser höststormarna dra förbi utanför fönstret.

På onsdag börjar barnen sitt höstlov. Då ska vi åka iväg några dagar på safari och lite trekking i bergen i södra Tanzania. Efter höstlovet kommer vi fira Filip men lite andra kompisar. Jag tror han var nöjd med dagen. Och jag kan avslöja att han redan har börjat titta efter en moppe på Blocket.

Mama Mia på Little Theatre

Jag kunde inte hålla mig till fredag kväll då hela familjen ska gå och titta på "Mama Mia" på Little Theatre. Hade hört av många att den skulle vara jättebra. Och jag kan bara hålla med, rent ut sagt SKITBRA. Faktiskt det bästa jag sett på Little Theatre sedan vi kom till Dar es Salaam. Och som någon jag pratade med sa: - Det känns nästan som vi är någon annan stans. Underförstått, någonstans där kulturlivet är mer utbrett än i Tanzania, typ Europa.


Little Theatre är en amatörteater och helt driven på frivillig basis. Till varje produktion har man auditions för de olika rollerna och naturligtvis blir det många kända ansikten som återses i de olika produktionerna. De flesta från "the expat community". Sophie spelades av Kate, Rune och Chris dotter (Rune är Claes jobbarkompis på Scania). Sky spelades av Westly som är Filips bästa kompis osv osv


Filip ingår i ensamblen och tillhör både kören, dansarna och den som flyttar rekvisita på scen. Han har dessutom ett litet danssolo nummer. Bilden nedan är från Beach scenen när Donnas väninna flirtar med Sky´s unga kompisar. Filip är en av dessa och han gör det så bra att många undrar vem den där söta killen i vitt hår är egentligen?!

Under sista akten hade stämningen i publiken byggts upp till rena discostämningen. Under publikens klappande och visslande fick de göra tre extranummer och hela salongen dansade i takt till Waterloo, Mamma Mia och Super Truper. Vilken kväll!

Jag ger "Mama Mia" 4,5 platåskor av totalt 5.

Appropå välgörenhet.

Läste i dagens tidning av The Guardian att Sveriges biståndsminister Gunilla Karlsson planerar att minska biståndsbudgeten inför 2010. Det kommer naturligtvis att drabba Tanzania som är en stor biståndstagare. Men Sverige är inte det enda landet som har dessa funderingar, i dessa finanskriser.



Gör biståndet nytta i Afrika? Ger biståndspengarna "value for money"? En berättigad fråga som många länder ställer sig när deras arbetslöshet växer, konkurserna ökar och skattebetalarna undrar var deras pengar tar vägen. Full utväxling kan man aldrig förvänta sig men man vill försäkra sig om att pengarna verkligen gör nytta. Senaste korruptionsskandalen i Zambia där miljontals svenska biståndspengar förskingrades är naturligtvis ifrågasatt av svenska skattebetalare. Och jag kan bara instämma (även om jag just nu inte bidrar med så många skattekronor till Sverige).



Att bo i Tanzania och se hur folk bor och lever gör att man ifrågasätter biståndets nytta. Varför har inte utvecklingen gått mer framåt än så här? Varför lever ett fåtal Tanzanier ett bra liv medan merparten av landets invånare lever under mycket svåra förhållanden. Där varje dag är en kamp om pengar för överlevnad. Jag vet att SIDAs personal i Tanzania jobbar hårt för att utveckla skolpolitiken. Jag vet också att de jobbar hårt med korruptionsfrågor, infrastrukturella frågor och mycket annat. Men ibland undrar man faktiskt om inte landet skulle må bättre av att själva ta sig ur krisen. Å andra sidan blir det på bekostnad av lokalbefolkningen. Kortsiktigt i alla fall. En framstående Ekonom i Zambia skrev i hennes senaste bok att "Aid makes poverty worse, not better." Det kanske är tid att hitta andra sätt att stödja utvecklingsländer i Afrika.



Nya tider kräver nya arbetsmetoder!

Charity work

Nu är det dags! Jag har länge försökt att inte engagera mig i olika välgörenhetsprojekt. Anledningen är inte att jag har något emot dessa. Nej, tvärt om. Men det har varit lite "out of my box", dvs inte riktigt JAG. Kanske lite fördomsfullt men faktiskt har jag känt det så. Jag gillar att göra business och vill jobba mer kommersiellt. Som du vet hade jag ett tillfälligt jobb under våren som var riktigt kul. Men utan arbetstillstånd håller inte det i längden. Men nu känner jag att tiden är mogen för att börja engagera mig i något av de projekt som drivs av många professionella och duktiga, främst kvinnor, i och runt Dar.

Jag vill ge det en chans!



Genom Mia har jag kommit i kontakt med en organisation som heter Mama Masai. Mama Masai är en NGO (Non Governmental Organization) och drivs av några duktiga kvinnor i Dar. Verksamheten får pengar av donatorer men tjänar också sin inkomst från de hantverk man säljer i någon av de säljkanaler man byggt upp, bl a en egen butik i Dar es Salaam. Varorna köps in från Masai kvinnor i norra Tanzania. De man nu behöver hjälp med är att utveckla försäljning och marknadsföring till nästa nivå. Mama Masai är en relativt nystartad verksamhet som behöver växa i syfte att hitta stabilitet och långsiktighet.


Då byråkratin är svår och mycket korrupt är det svårt att starta nya verksamheter i Tanzania. Det har tagit lång tid för Mama Masai att nå dit där de är idag så nu behöves ytterligare krafter för att få verksamheten att växa. Det krävs mer försäljning, mer kapital, mer struktur och inte minst kvalitetsuppföljning.



Två gånger per år åker man upp till norra Tanzania för att besöka de olika byarna och hälsa på alla kvinnor som producerar de olika produkterna som säljs i butikerna. Jag hoppas kunna följa med någon gång för att se hur det riktigt går till. Vad jag hört är att dessa kvinnor lever under mycket små marginaler och under förtryck av männen. Hos Masaierna är det kvinnorna som bygger husen (av lera), tar hand om barnen och gör alla andra nödvändiga hushållssysslor. Männer ska skydda stammen och försörja kvinnor och barn. Då torkan är mycket stor i norra Tanzania lever dessa stammar under svåra förhållanden. I dagsläget är många män borta stora delar av året för att skaffa inkomst till stammen. Vi ser många Masaier som vakter vid hus eller parkeringsplatser här i Dar es Salaam.

Genom Mama Masai får nu några Masaistammar en stadig inkomst. Genom växande försäljning kan vi kanske bidra till högre välfärd hos dessa stammar. Något som alltid är en utmaning när vi talar Tanzania är att hitta en kvalitetsnivå som ligger i nivå med västerländska förväntningar. Det är inte alltid så självklart för dessa kvinnor. Det är en ständig kamp mellan jämn kvalitet och hög produktionsnivå.





En annan verksamhet jag kommer att engagera mig i är Wonder Welders. Se bifogad länk

http://www.wonderwelders.org/about.php


Jag kommer att träffa några av de drivande krafterna under veckan för att se på vilket sätt jag kan hjälpa till.





Jag hoppas på att kunna berätta mer om mina erfarenheter i dessa båda projekt vid ett annat tillfälle. Båda dessa verksamheter är intressanta och spännande. Och jag tror även att det kan finnas en marknad för dessa konshantverk utanför Tanzania. Och för att vara riktigt ärlig, tror jag att de kommer att ge mig många intressanta och utvecklande erfarenheter.